Som att våldta sig själv och bara vända
och dra över sig själv från andra sidan
och att viska \"det gör inte så ont\"
och tro att fläckarna är borta när solen
går upp nästa gång
att tro att man reser mig med den
det är att gråta
på det mest högljudda sätt som finns
att svälja och le och möta dagarna
igen som om de vore slit och släng vara

det mest tydliga sätt att gråta på
är att vara tyst
och tystnaden flödar i mina vener nu
de pumpar runt blod, glas och imma
som om det vore normalt
att kasta sig själv mot fönstren
och sluta leva när andetagen täcks sönder
av imman

som att fylla sig själv med tomma löften
och tro att det tillfredsställer hålen
från geväret man avfyrade
att tro att luft är annorlunda än luft
det är att blunda

som att ropa efter demonerna
när publiken reser sig och går
som att falla på knä och be
inför det blodiga altare som
är ditt hjärta

som att bli våldtagen av sin fixering vid horisonten
och att inte bry sig bara man når fram
som att inte känna hur drömmarna
stöter sig blodiga
som små barn som springer
och skrapar upp knäna
som att inte känna när elden sprider sig
som att snorta stjärnor som kokain
för att smeka näsväggen
och känna rädslan när man får näsblod

som att inte känna minusgraderna
för frosten klirrar som glas inuti
som att springa genom stigar
belysta med billigt glitter, och att bländas
att förbanna sig själv för det

som att be anorexia att ta självmord
att en gång för alla låta naglarna växa ut
och köra ner dem i halsen
men när jag säger det krymper rösten när
barnen inuti stampar hårdare låter det som
att jag tillber

och när jag gömmer mig tror de att jag ler
och när jag gömmer mig tror de att jag ler
när jag gömmer sig så vet de inte att jag ber

att dra efter syre så hårt att det blir våldsamt
girigt som en pulsåder i någons hand, som en
fulladdad kanylspruta i någons arm
som något man måste ha
men som inte räcker, lusten som inte släcks
att gråta på det tydligaste sättet som finns, att tiga
att inte kunna
skrika
när knäna brinner upp
när ögonfransarna blir till blodig dimma på golvet
det är en kärleksakt, det där mellan henne och mig
när jag faller på knä framför henne
det är en kärleksakt, en
smärtsam, groteskt vacker smekning
över skulderbladen
fast färglös

som att inte få nog av mörker i sin vilja att hitta ljus
som att drömma om skinnklädda skelett och att vakna
att inte få vara en av dom
lyckliga
såna saker viskar
\"det gör ont\"

att inte bry sig om
motståndet någonstans i kroppen när man
gör det igen, dansar
med självhatet, solen i ögonen
höststormen i bröstet

som att snubbla på sina egna stigar
som att fastna i sina egna fällor
och blöda ihjäl
fastän man vet
hur man tar sig loss

men inte gör det så ont ändå, trafikljuset i halsen
och de stelfrusna tårarna i sängen
klädstorlekarna och de springande barnen
med blodiga
smalben (drömmarna)
som man utan att man vet om det
sparkar på om och om igen

man måste viska \"det gör inte så ont\"
för att kunna fortsätta
med att misshandla konceptet att dyrka
man måste
annars kan rösten gå sönder och skärvorna
kommer att skrika
att det visst gör ont
att det gör så in i helvete ont

och jag kommer att vara förlorad i
förvirringen mellan era händer som vill fläta in mina
och hennes sätt att ropa mitt namn
någon har målat väggarna i staden med min ögonfärg
och man ser labyrinten bortom pupillen nu

ni hittar mig
någonstans i snön.