Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

lindar din röst runt min strupe som halsduk

I
Är det du
som står där i regnet med tunnhet runt kroppen, Silencia?
du som kommer in i mitt rum sen
och andas i mitt ansikte,
andas både död och flytande diamanter som pärlor över mina sömntrådar

Silencia,
pianot samlar damm
tappar sina toner
alla spöken stannar i dörröppningarna när du
är i rummet
öppna locket, varken skrin eller berättelser kommer att sväva ut
vet du inte att tangenterna gör vad som helst för dig, Silencia?
de tappar sina metaforer som blod, men låtsas inte om det

du ritar vägar ut ur pärlornas sprickor och tunnlar
de skisserna sipprar ner i springan mellan
patientsängarna
pipet från maskinerna som behöver dem
gör dig genomskinlig och lika lugn som man blir
av att krascha rakt in i ett träd

du greppar de dödas handleder
och skräms av att du
inte känner din egen puls
något drar dig uppåt
och i din mage bor fjärilssamlarnas alla offer
jag vet att du är sömnlös, Silencia
tvinna dig inte mer runt trådar,
norrskenet stannar mellan oss

II
jag har sett allt
jag har hört alla tårar skrika sig till blod som sipprar ut ur mina öron
jag har känt stormen slita sönder trädet i bröstet och rasera varje kärlekssår som var inristat i barken, kanske för mitt eget bästa men
trädet föll över vägen och bilarna
stannar ändå inte
vad ska jag göra för att de ska höra mig, Silencia?

jag intar samma pose igen,
vrider min ryggrad ur led för att kunna se mina vingar
vars extrakt jag haft i mina skosulor väldigt länge
när alla benbrott fanns på marken och jag inte kunde hjälpa och därför
sprängdes som en bomb, som en iskristall framför dig, på ditt köksbord,
en vardagsmorgon
fil, flingor, tidning och
splitter som eskalerar som den osynliges kvävningsryckningar när han satt i halsen i ett fullsatt rum, överallt
vita slipsar
du läser ärren i din handflata
alla knivar du aldrig slipade som barn

III
pianospelet i den öde handleden lockar mig mer
mer än du och dina fingrar som börjat efterlikna
pengasedlar
och du river upp aktier i min hud
överallt nedstänkta maskiner och ensamhetskalla marmorgolv
och alla utrymmen i handlederna för alla pianon
till för den att spela på
som endast har två saker i sitt liv;
en sax
och en stjärnhimmel

jag tror inte dom hör mig
annars skulle dom väl aldrig svara så fel
när jag har spillt ut mig själv som rödvin över deras papper och kläder med flit, och de tömmer min burk med glitter som en självklarhet och fyller den med salt
som de strör över
sig själva och jag bara
stryker undan hårslingorna från deras ögon, står kvar en stund
men de ser inte en enda anledning till varför jag gjorde det,
de ser inte ens bättre för deras ögonfransar är vildvuxna
och änglarna där har trasat sönder sina kläder för länge sen
så jag fortsätter kopiera upp skisser av mig själv
och häftar fäst på deras ryggar

allting påminner egentligen mest om
brustet nagellack, naglar som skrapar det vita ur maktens ögon
och skälvande klockslag skissade i blyerts

IV
de för in mig på stigar med döende tuvor, Silencia
fotograferar mina skavmärken på handlederna efter deras handbojor och
pianomassakrar
och sparar dem någonstans i nacken hos de som aldrig blir kyssta där, för de vet att de aldrig kommer att avslöja något
värmen, du vet, var den än kommer ifrån
skriver ner dig i musikstycken du aldrig trott du kunnat
ljuda i

de säger att det ska bli storm inatt, Silencia
och jag väntar på att horisonten ska
klösa sina klor mot min fönsterruta
regnet börjar trilla som blod från en näsa på en mellanstadierast
jag öppnar fönstret på vid gavel
och troligen skulle jag ha somnat till ljudet av uppror i stuprännorna
om det inte varit för
pianisten som satt sig tillrätta i min handled,
tagit på sig den röda sammetshatten och börjat spela
någonting på det språk jag förstår
när jag hör det språket så pratar jag aldrig, jag bara
lyssnar

V
och någonting ilar över min hud i nacken,
jag vet att det är du, Silencia
jag vet att du är sömnlös
och du kommer att gäspa snart och bli till en
krackelerande vinter i min kropp
ett knaster i brasan som jag lutar mig mot
mer än jag vill erkänna.




Fri vers av gultparaply
Läst 771 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2005-09-19 20:55



Bookmark and Share


  The Stargazer
En ganska lång dikt, och det kan såklart avskräcka vissa, mig tex, men nu läste jag iallafall. Det känns spontanskrivet, som att du bara låtit orden rinna ur dig, och det är vackert, väldigt vackert. Det finns många meningar som fastnar, tex:

"jag intar samma pose igen,
vrider min ryggrad ur led för att kunna se mina vingar"

"de säger att det ska bli storm inatt, Silencia
och jag väntar på att horisonten ska
klösa sina klor mot min fönsterruta"

"pianomassakrar"


och inte minst själva titeln som var det som lockade mig att läsa dikten: lindar din röst runt min strupe som halsduk

Ja, bara för att nämna några. Det blir dock lite upprepande ibland, ord som "handleder" och "piano" används mycket. Men annars är det en helt fantastisk dikt. Jag ska definitivt försöka läsa mer av dig.
2005-09-20
  > Nästa text
< Föregående

gultparaply