Jag känner hur det fräter
men jag ser ändå bara vita pappersark
glittret dunstar inte eller glänser
det bara ligger i vattnet som är
exakt lika ångestvitt
och det hjälper inte alls

jag kommer alltid vara hon som tror på hösten som en stor,
röd kappa där alla ryms
och där regnet är något som kommer när innerfickorna brister
precis som våra linjer i handflatan gör
år efter år

allting har blivit stilla, kan
inte luta huvudet mot axeln för benet är så nära huden,
så nära att tränga igenom varje metafor jag någonsin virkat över nyckelbenen för att uthärda vintrarna
allting har blivit sprött
som det här med att skotta ljussken över mörka tiaror
glasburkarna i köket är till för skrik

världen träs på en navelsträng
och dör av frihet
vi sitter kvar på golvet med våra
känslor dissekerade och våldtagna, man kan se dem
resa sig som blå blå skuggor mot väggarna
de kastar sig runt i rummet, nu vill de
bara ut

vi vill bara få vara
ifred från våra händer
som är gjorda för att försöka gömma sig hos de som beter sig som de
när kungahusen samlas och planterar oss i deras trädgård

vi vill
få tillbaka
skärvorna av barnen och löven
dom plockade ur
våra handleder

i ventilerna hörs deras röster när de talar till barnen:
\"ni vet
till och med vapen
gör solkatter på väggen\"