Långt bort
över regniga grånyanser
och sten under skor
dånar ljudet
av en missnöjd prins.
Med rynkade pannor viskas det
att han är obekymret själv
men hans inre döljer mer mörker
och druknade själar
än brunnen där han själv trillat ner.
Jag älskar honom
har kastat mig ner i brunnen
och dykt efter hans själ.
Jag hör hans rop efter en väg att gå
för det finns tusentals för honom att välja mellan
men förvivlans gator trampar honom i hälarna.
Gatulysen blinkar när han passerar
försöker få honom välja en väg.
Men han har sten i skorna
och svårt att få fram ett ljud
annat än det som dånar
annat än det som hindrar honom från att välja

Han är så vacker

han är så vilsen

Jag önskar att han lät mig få hans stenar
och för alltid lägga dem i mina skor