var en gång
den tryggaste plats

tills stunden
då hon på magen
en fredagsnatt,
strax före två
kved efter luft
med en man på sin rygg
och järnkall mynning
tätt tryckt mot nacken

bön, gråt och förtvivlan
känns föga tillräcklig
till att beskriva den stund
då han klev av

mot skuggorna, kröp hon ivrigt
hulkigt repeterandes, den bön
hon av mamma lärt sig

klicket small så ljudligt plötsligt
att hon inte förrän långt senare
förstod vem som dog

armen från någon tröstande
ledde henne bort, ut
samtidigt laddade hon 
hysteriskt svamligt frågande

- MAMMA?!


utan svar