- Resande med SK232 till Aten, Grekland, vänligen gå till gate 24, sa rösten som kom någonstans ifrån. Helena kunde inte bestämma sig varifrån rösten kom. Det var i varje fall hennes plan rösten just ropade ut.
Jaha, dags att stiga på, tänkte hon. Var hade Maria tagit vägen nu då? Hon var ju här alldeles nyss. Helena såg sig om. Blicken stannade vid baren. Där stod hon, lutandes mot baren. Flörtade, som vanligt. När ska hon inse att hon bara är 15 år?! undrade Helena och begav sig med bestämda steg mot Maria. Killen i baren var minst 25 år vilket säkert inte besvärade Maria ett dugg.
- Maria? Maria?! MARIA!!! ropade Helena. Vårat plan går om 10 minuter, skynda dig!
- Varför så upprörd? frågade Maria med ett oerhört irriterande flin på läpparna.
Helena svarade inte utan tog sitt handbagage och började gå mot gate 24, som rösten hade sagt. Maria var henne hack i häl. Helena hade alltid varit som en extramamma för Maria. Efter att föräldrarna lämnat av dem på Arlanda och sett till att de kom igenom säkerhetskontrollen ordentligt så låg ansvaret hos Helena. Trots att Helena bara var två år äldre än Maria så var det stor skillnad mellan dem. Helena hade hela sitt liv fått höra att hon var väldigt vacker. Hon hatade att höra det. Och? Vad spelade det för roll om hon var vacker eller inte? Hon var inte ett dugg intresserad av sitt utseende. Intresset av killar låg hos Maria. Själv hade hon aldrig haft en pojkvän. Hon tyckte om att måla. Hennes mål var att komma in på Konsthögskolan efter att hon tagit studenten. Helena hade velat måla av Maria, men det var omöjligt. Hon kunde inte sitt still. Det var ständig rörelse runt henne. Var det inte killar så var det smink, kompisar, bio och allt vad det nu kan vara. Helena mindes inte att hon var så för två år sen. Vad gjorde hon då? Äh, hon kommer inte ihåg det heller. Nu skulle hon i alla fall stå ut med Maria i tre veckor. De skulle till Grekland och hälsa på sin farmor och farfar. Ingen av tonårstjejerna kunde mer än tre ord på grekiska. Farmor kunde någorlunda engelska medan de alltid försökte kommunicera på teckenspråk med farfar. Det gick sådär.

Helena vaknade med ett ryck.
- Maria! Helena försökte ruska liv i sin sovande syster. Maria vakna, vi är framme!
- Mm, sa Maria och somnade om igen.
Helena tittade ut genom fönstret. Det var länge sedan hon var här. Hon räknade snabbt ut i huvudet att det var sju år sen sist. Farmor och farfar hade varit hos dem ett par gånger sedan dess. Undrar hur de ser ut, tänkte hon för sig själv och log.
Nu var det dags att stiga ur planet. Kaptenen hade släckt lampan för säkerhetsbältet och Maria hade vaknat. Helena skrattade åt henne, hennes hår såg ut som om hon varit i ett yrväder fyra gånger om.
Helena och Maria gick och hämtade sina resväskor på rullbandet. Därefter stegade de mot utgången och farmor och farfar. Tjejerna gick spända och nervösa under tystnad mot utgången. Skulle Nana och Bapi känna igen tjejerna? Skulle tjejerna känna igen dem?
- Elena! Mia!
Innan Helena hade hunnit vända sig om hade hon sin farmors armar runt sig. Just det, hon heter Elena nu, hann hon tänka. Elena var den grekiska versionen av Helena. Maria kallades Mia som hon även gjorde i Sverige.
- Nana! Bapi! utbrast Helena. Det var två av de tre ord hon kunde. Giasou som betyder hej var det tredje. Bapi babblade massa ord på grekiska som ingen av tjejerna förstod. De log åt honom ändå. Han var glad att se dem, det såg hon. Glädjen var ömsesidig.

Huset var sig likt, tyckte Helena. Den vita fasaden var så fin mot den klarblå himlen. Trots att det fanns fina hus i Sverige också så var det inte alls samma känsla att titta på dem som det var att titta på fina hus i Grekland. Hon visste inte riktigt var det var som var annorlunda, men något var det i alla fall. Det visste hon.
- Lena! Kom nu!
Marias röst avbröt hennes drömmande. Hon tog sin handväska och gick upp de tre trappstegen innan hon klev in genom dörren. Maria hade redan tagit den övre sängen i våningssängen när Lena kom in i rummet där de skulle bo de kommande tre veckorna. Det spelade inte Lena någon roll. Lena torkade sig frenetiskt i pannan. Svetten rann redan. Hur många grader kunde det vara? 30? 35?
Lena och Maria bytte snabbt om till bikini och sprang ner till stranden. Lokalsinnet satt kvar trots att det var sju år sen sist de var där. Det var bara en lång nerförsbacke till stranden. Det jobbiga kom när de skulle hem, då var det uppförsbacke.
Vattnet var svalkande. Tjejerna dök och simmade i vattnet. Det var för varmt att vistas på land. Så fort de kommit upp ur vattnet ville de i igen. Hela deras första dag i Grekland tillbringade de på stranden, eller snarare i vattnet. De såg ut som två russin när de till slut kom upp, efter att Nana kommit ner till stranden och sagt att middagen var klar.
Nana hade dukat upp med så mycket mat att Lena och Maria inte visste hur de skulle få ner allting i magen. Det enda de kände igen som också fanns i Sverige var tzatziki. Resten var nytt för dem.
Systrarna åt och åt och åt tills de trodde att de skulle spricka. Det var nog bland det godaste de någonsin ätit kom de fram till när de satt med tomma tallrikar framför sig. Efter det skrovmålet kunde de inte göra mycket annat än att gå och lägga sig.

Lena vaknade av höga röster från köket. Maria var tydligen redan uppe konstaterade Lena när hon såg Marias tomma säng ovanför hennes egen. Lena drog snabbt på sig bikinin och en tunn strandklänning över. Håret satte hon upp i en stram knut för att slippa ha det hängande i ögonen.
- Elena! utbrast Nana när hon kom ut i köket. De hade tydligen frukostgäster.
- Låt mig presentera Aris! fortsatte Nana på knakig engelska.
Lena ställdes framför en stilig ung man i hennes egen ålder, något äldre kanske. Han var lång, åtminstone två decimeter längre än Lena. Hans kropp var vältränad men inte för mycket. Det var ingen tvekan om att han var snygg det kunde till och med Lena erkänna.
Hon presenterade sig för killen som tydligen hette Aris. Därefter fortsatte Lenas farföräldrar och de som såg ut att vara Aris far- eller morföräldrar att prata på sin yviga grekiska. Lena bredde snabbt en smörgås och sa till Nana att hon skulle ta en promenad. Innan hon gick ut frågade hon snabbt var Maria var.
- Hon är ute och cyklar med någon hon träffade igår, svarade Nana snabbt innan hon återgick till samtalet med gästerna.
Ovanligt, tänkte Lena. Killar, killar, killar, tänkte hon för sig själv och suckade.
Hon tog smörgåsen och gick ut.
Det var en liten by de bodde i. Det var inte särskilt svårt att hitta. Byn verkade vara en ”alla-känner-alla-by” som Lena kallade det. Var hon än gick så hälsade folk på henne. Hon kände inte en kotte men ändå verkade Nana ha berättat för hela byn att hon och Maria skulle komma. Hon log åt tanken. Efter en stunds promenad kom hon fram till en liten vik. Konstigt, tänkte hon, den här platsen kommer hon inte ihåg. Den tanken togs snabbt över av blicken av viken. Vilken vacker plats! Hon visste direkt att hon måste måla av den här platsen. Hon sprang tillbaka mot huset för att hämta sina målarsaker. Ingen kastade så mycket som ett öga åt henne när hon rusade förbi köket. Inte ens Aris. Äh, varför bryr jag mig om honom? tänkte Lena och fortsatte mot sitt rum. Hon tog med allt hon behövde för att måla, staffli, penslar, färg och en pappersduk. När hon kom tillbaka till viken såg den likadan ut som för tjugo minuter sen. Lena log. Hon mådde bra, hon skulle få göra det hon älskade och hon hade ett underbart motiv att måla av. Lena började måla, svetten rann men hon fortsatte. Hon försvann som i en bubbla. Allt fokus låg på målningen, ljuset, skuggorna och allt det andra som kunde ha någon inverkan på slutresultatet.
Hon väcktes ut bubblan av hennes egen mage. Hon märkte plötsligt hur hungrig hon var. Blicken gick till armbandsuret på hennes vänstra handled. Halv fem! Lena hade målat i nästan sex timmar! Vad tiden rann iväg! Hon plockade snabbt ihop sina saker och började vandra hemåt. Hon var nöjd med dagen, och visste att hon skulle komma tillbaka nästa dag för att måla klart målningen.
Nana och Bapi reagerade inte på att hon hade varit borta så länge. Tydligen hade inte Maria kommit hem ännu heller. Efter en timmes väntan på Maria så kom hon äntligen. Då var det dags för mat. De åt sin kvällsmat och gick sedan ut och satte sig på verandan för att njuta av den svala kvällsluften. Lena längtade efter att få komma i säng för att sedan kunna vakna dagen därpå och gå till den underbart fina viken igen.

Springandet mellan viken och huset pågick i en vecka innan Lena fick sällskap. Lena var som vanligt på väg till viken med ett stort leende på läpparna. Hon njöt av solen och värmen under fötterna. Sandalerna hade hon i handen. Hon hade precis börjat på en ny målning och såg fram emot att få fortstätta med den. Återigen var motivet den fina viken.
Men vad nu? tänkte Lena och stannade plötsligt. Det låg kläder på den stora stenen vid vattnet och vattnet var inte lika lugnt och fridfullt som det alltid brukade vara. Lena fortsatte med bestämda steg för att se vem som gjorde intrång på hennes plats! Ingen skulle få förstöra hennes dag! När hon kommit fram till stranden visste hon inte vad hon skulle göra, hon kunde ju knappt ett ord grekiska. Lena behövde inte tänka länge på det innan personen i vattnet vände sig om. Aris! Lena vände sig snabbt om och började småspringa därifrån.
- Lena? Lena vart ska du?! ropade Aris efter henne, som tur var på engelska eftersom Lena knappt förstod ett ord grekiska.
Hon stannade tvärt. Inte kunde hon väl bara springa därifrån? Hon bestämde sig för att gå tillbaka. Aris hade redan kommit upp ur vattnet när hon kom fram till honom.
Han var väldigt väluppfostrad märkte Lena. Han frågade snällt hur det var med henne och vad hon gjorde där. Tur att han pratar engelska, tänkte Lena. Hon glömde helt och hållet bort att hon kom dit för att måla. Under samtalet fick hon reda på att han pluggade på universitet i England och bara är i Grekland och besöker sina morföräldrar under sommaren. Det var därför han pratade så bra engelska. De bestämde till slut att de skulle träffas på samma ställe dagen därpå för att bada och bara umgås. Aris tog sen sina kläder och begav sig hemåt. Lena såg efter honom. Han var snygg, oerhört snygg. Med hans bruna ögon och gyllenbruna hud. Lena fortsatte inte sin gamla målning den dagen. Hon målade istället av Aris som hon kom ihåg honom stående framför sig i den underbara viken.

Dagen därpå lämnade Lena sina målarsaker hemma. Istället var bikinin på och handduken hängande över axeln. Leendet var ännu större idag. Aris var redan där när Lena kom. Han log när han såg henne. Hon log tillbaka. Hon drog av sig den tunna strandklänningen hon hade över bikinin och sprang ner till vattnet. Aris sprang efter henne. Båda skrattade.
De badade hela dagen. Framåt eftermiddagen gick de upp och lade sig för att sola på den stora stenen som Lena hade målat av tidigare. Aris hade med sig en tillräckligt stor handduk för att båda skulle få plats på den. Där låg de och pratade till solen gick ner. Lena fick veta det hon ville och behövde. Han hade ingen tjej i England som väntade på honom. Det var fritt fram för Lena. Hon var så lycklig.
De satt kvar på stenen tills de nästan inte kunde se varandra längre efter att solen gått ner. Utan att ha med sig någon klocka förstod Lena att de måste vara sent och att Nana och Bapi säkert oroade sig för henne. Hon gav Aris en snabb kyss på munnen. När hon vände sig om för att gå tog han tag i hennes arm för att dra henne till sig och kyssa henne igen. Den här gången var kyssen inte snabb, det var en långsam och underbar kyss.

När Lena kom hem satt Nana och Bapi vid köksbordet och väntade på henne. Framför sig hade de hennes målarblock.
- Var har du varit? frågade Nana. Har det möjligtvis något med Aris och göra? Va?! Svara mig!
Lena såg ner i golvet. Hon förstod att de hade hittat bilden hon hade målat av Aris.
- Vi ville bara att du skulle träffa någon som praktiskt taget är som våran egen son! Han växte upp här! Vi hjälpte till att uppfostra honom! Du får aldrig träffa honom igen, här du det?! Aldrig!
Med tårarna rinnande längs kinderna sprang Lena in på sitt rum. Mia försökte trösta henne men det var inte till någon hjälp. Hon skulle aldrig kunna smita ut och träffa Aris imorgon. Hur skulle hon lyckas med det? Aldrig nu när Nana och Bapi skulle hålla koll på varje steg hon tog. Aris skulle åka tillbaka till England snart visste hon. Hon visste inte exakt när men det var i alla fall bara fråga om dagar. Hon måste hinna träffa honom innan han åker, hon måste!

De kommande dagarna tvingades hon följa med Nana och Bapi vart de än gick. När hon inte gjorde det satt hon ensam på sitt rum och målade. Eller försökte måla åtminstone. Det fanns ingen inspiration. Lena var helt tom. Då och då föll en tår. Snart åkte Aris. Han kanske redan hade åkt men det trodde inte Lena, så snart kunde han väl inte åka, eller? Hon hoppades verkligen inte det. Tankarna avbröts av att Mia kom inspringande i rummet.
- Nana, flåsade Mia, och Bapi. Hon hämtade andan ett tag. Är hos Aris. De bråkar.
- Vadå, vilka bråkar? frågade Lena upprört.
- Nana och Bapi, och Aris Nana och Bapi. Om dig och Aris.
Lena tog Mia i armen och började springa så fort hon kunde mot Aris hus. Mia var tvungen att visa henne vägen eftersom Lena aldrig varit hos Aris. Mia hade följt med Nana och Bapi dit men hade sedan sprungit hem igen för att hämta Lena.
Systrarna kom dit precis för att se Bapi ge Aris Bapi en smäll rakt i ansiktet. Det var också då hon såg Aris. Han ställde sig mellan de två äldre männen och började skrika åt dem på grekiska. Han hade inte åkt tillbaka till England ändå, tänkte Lena och log. Leendet varade inte länge då Bapi vände sig om och såg Lena. Hans ögon var svarta av ilska. Nana sprang fram till Lena och tog henne hårt i armen för att leda henne hem.
- Lena! hörde hon Aris ropa efter henne.
Lena tänkte ropa tillbaka men Nana gav henne en sådan mörk blick att hon inte vågade. Hon vände sig om och såg Aris i ögonen. Hon visste inte om det var sista gången.

Nana och Bapi hade mer koll på henne nu än förut. Hon fick inte ta ett steg utanför huset. Möjligtvis fick hon sitta ute på verandan men det var bara om Nana och Bapi var där. Hon kände sig som en fånge. Varje dag såg hon Mia komma och gå från stranden eller andra ställen. Hon önskade att det var hon.
Dagarna gick och varje dag undrade hon om den dagen var den sista dagen innan Aris skulle åka tillbaka till England. Hon fick aldrig svar på sin fråga.
Till slut fick hon nog. En dag när Bapi var på väg till hamnen för att ta båten ut och fiska sprang hon efter honom och tog tag i hans arm för att hejda honom. Han vände sig hastigt om.
- Bapi, lyssna på mig, började Lena på engelska, jag vet att du förstår mig. Tänk tillbaka på första gången du träffade Nana. När du såg henne så bara visste du att hon var den rätta. Jag vet att du förstår hur jag menar. Kommer du ihåg den känslan, Bapi?
Bapi svarade inte.
- Lena! Kom tillbaka hit! ropade Nana bakom henne.
Bapi viftade bort hennes ord.
- Gå, sa han istället. Gå, bara.
Lena kastade sig i Bapis armar med världens största leende på läpparna. Bapi log åt hennes ryggtavla när hon sprang iväg mot Aris hus.

Nu började Lena bli lite orolig, Aris var varken i sitt hus eller vid viken. Det var bara där hon hade sett honom tidigare. Var kunde han vara? Det kunde väl inte vara så att han hade åkt än? Lena sprang fortare och fortare. Hennes steg var riktade mot hamnen. Han skulle ta båten först för att sen flyga från en annan ö visste Lena. Hon ökade farten ännu mer.
Väl framme vid hamnen såg hon bara en massa människor. Hur skulle hon hitta Aris i det här människohavet? Hon måste, hon måste. Hon började slita och dra i människor i hopp om att det var Aris ansikte hon såg när hon vände på dem. Efter några minuters letande förstod Lena att det var för sent. Han hade åkt tillbaka till England och de skulle inte ses igen.
- Lena? Lena!
Aris röst hade aldrig låtit så vacker i hennes öron. Hon såg upp med sina röda ögon och torskade tårarna. Där stod han. På båten. Lena slog sig fram genom människohavet för att nå fram till Aris innan båten skulle lämna hamnen. Hon struntade i mannen som följde efter henne eftersom hon hade sprungit förbi honom utan biljett. Ingenting var viktigt längre. Lena sprang upp på däck där hon hade sett Aris stå och ropa på henne. Han stod som väntat där och väntade på henne. Hon kastade sig i hans famn och ville aldrig släppa honom. Där ville hon vara för alltid. Hans hår doftade svagt av schampo och hans hals doftade någon underbar parfym som Lena inte visste namnet på.
- Jag älskar dig, viskade Lena i hans öra.