Hur kunde jag vara så dum och tro att du skulle stå där med öppna armar och vänta medans jag sprang runt och lekte av mig, det var som att någon kastat vatten i mitt ansikte, väckt mig mitt i natten, ropat med en megafon i mitt öra: Dumskalle! Jag vet att jag varit naiv, men jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så blåst som jag gör just nu, du brände mig så totalt och fullt att jag aldrig förstod vad som hände.

Det är försent. Så jävla försent. Ändå kom jag där med mina vackra ord, tårar i min blick och en längtan efter mer. Samtidigt stod du och skrattade bakom min rygg tillsammans med alla dina älskarinnor. Jag som trodde du var renare än vatten och godare än gud. Så otroligt otroligt fel man kan ha om någon som man känner bättre än sin egen mamma. Jag lämnar allt åt slumpen nu. Jag orkar inte krama ur mig mer skit åt dig. Det som jag kallade kärleken. Aggresivt kramar jag om min smala kropp och lägger mig åt andra hållet. Dit där du inte brukar ha ditt huvud. Dit där jag kan gråta och glömma.