Kollar på gamla bilder,
från när du var bara min,
från när jag var bara din.
Vi sa att vi skulle klara det tillsammans.
Så mycket löng, så mycket falskhet.

Det är ett och ett halvt år sedan.
Men ditt namn sitter fortfarande djupt inristat i mitt hjärta.
Ett och ett halvt år sedan du lämnade mig.
Efter 1 år och 9 månader.
Ett förhållade där kärleken var stor,
där vi bara såg varandra.

Men något gick fel.
Var jag inte tillräcklig?
Du ville ha mer erfarenhet sa du!

Vi var i ung ålder, bara 14 år.
Jag förstår att du ville testa, kolla runt.
Men det var inte länge.
Du hittade snart en ny.
En som var bättre!
En som var yngre.
En som jag kände.

Ja, en som jag kände mycket väl.
Man kan säga att hon var min bästa kompis.
Den ända kompis jag kunde snacka med.
Den ända som inte var falsk.

Men du stal henne.
Du grep tag i hennes midja och förtrollade henne.
Och hon föll,
hon har haft ögonen för dig länge.
Men du har varit min.
När det inte var så längre passade hon på.

Jag tror på kärlek men jag vill inte ha den.
Den är jobbig och svår, det blir hela tiden fel.

Men, jag saknar den.