Jag slängde bort och rensade ut all gammal skit som bara låg där och förstörde. Jag packade mina saker och stack, när jag i ett sista förtvivlat desperat försök kämpade med att sopa undan och glömma allt det som jag egentligen sist av allt ville glömma.
Men på min väg mot den nya och fördomsfria lyckan så hann drömmen ikapp mig, och drog samt slet i mina hälar.

Faaaaaaannnn vad ska jag göra
Var finns det vackra? Ljuset? Poesin? Kärleken? Håller jag på att gå isönder?
Alla dom där människorna som har sett mig, vad fan har dom sett?
En jävla clown som stod där i rampljuset medans han svettades, dansade och sjöng, för att sedan gå in bakom scenen och fråga en vacker brud med en stilig och ambisös pojkvän.
Du jag har en flaska, jag har en flaska här i väskan, du skulle kanske vilja göra mig sällskap?
För att sedan möta den där grymt empatiska blicken som säger \"faaaaaan vad du är misslyckad och jag tycker verkligen synd om dig\".
Okej jag tar den väl själv då, och dra ut till nån jävla åker och röker en cigg för att sedan supa mig full och sommna där i den blöta sommardaggen.
Sedan vakna upp, kall, stel, frusen, förbannad, pissnödig och arg på mig själv. O alldrig mer, alldrig mer, även om jag till säkert 700% vet att jag snart kommer att ligga här igen.
Det är skrämmande patetiskt. Och tro inte att jag tycker synd om mig själv, men snart förvandlas väl även ångesten till något vackert.

Filip Stoltz