jag har pressat henne till tårar
och i försvar skriker hon,
så hela matsalen hör,
min pappa slog mig faktiskt när jag var liten.
konstigt nog, tror jag henne.

rakbladet ska ge henne tröst,
hon vet bara inte hur.
det får inte göra ont.
eller jo, lite ont kanske,
så att det känns,
men inte ont så att hon skriker,
då kanske någon hör.

darrande fingrar,
och blodet rinner lätt ut,
som på så många innan henne.
hon gråter inte ens,
hon bara ser.
och konstigt nog, känner hon ingenting.

smärta ja, men inte så att det gör ont.
men trösten, va fan finns den?
den som alla pratat om,
den som skulle komma nu,
nu,
nu,
nu.

ett drag till,
ja, ett till,
och ett till.
nu,
nu,
nu.
men nej.

och igen,
och igen,
och igen.

--


älskling, det känns inte ens?

han svarar bryskt, med oförståeende min,
varför i så fall?

han är gud i hennes ögon,
gud,
så nära gud man kan komma.

för att.. för att..
nej, det finns inget svar på det.
hon har aldrig några svar,
det är han som har svar,
det är han som är den smarte,
inte hon.

med de där klarblå ögonen,
får han henne att lova.
lova en gång till,
och en gång till.
men det räckte inte den här gången heller.
och konstigt nog, visste han det.

hennes pappa slog henne faktiskt.
hon har en bra anledning, det vet hon.
och konstigt nog, tror han henne.