elakheterna haglar runt mig,
men dom kommer inte från andra
utan från mig.

jag känner mig klen,
trött och orklös.
jag klagar på andra,
skäller ut dom utan anledning.

skallen funkar inte riktigt,
hela kroppen darrar, skakar.
vill bara lägga mig ner och glömma bort alla bekymmer.
men kroppen lyder inte.

jag har redan bestämt,
det blir ingen skola imon.
jag skulle inte palla allt folk i rörelse.
skulle inte orka med krav och utskällningar.

jag sover länge,
men är fortfarande trött när jag går upp.
helvetet sätter igång.
jag måste till stan köper blommor.
styvmor fyller år.

när ska dom förstå att det inte är min familj?
varför ska jag anstränga mig för dom?
tänk om jag inte ens gillar dom.

jag vill samla all styrka jag har,
skrika och gapa,
berätta för dom hur jag känner.
men jag vet redan nu att om jag skulle,
skulle våga göra det så skulle all min kraft ta slut.
jag skulle inte orka.

okej, jag kanske erkänner.
jag hade aldrig vågat säga emot.
jag är en mes,
snäll och glad för det mesta.
vågar inte bråka,
speciellt inte med dig pappa.
trots att jag hatar dig nästan lika mycket som jag älskar dig.