En tom sida. Ja, jag började med en tom sida. Det ska bli en bok. Jag vill, att det ska bli en bok. Bokstav. Efter bokstav. Rad. Efter rad. Ord. Efter ord. Många bokstäver. Att jag ens bryr mig om att försöka! Dumdristigt. Oklokt. Vad kan man väl få in för känslor i en bokstav? I ett ord?
Undrar om det blir en lång bok, en tjock bok. Jag känner att om jag börjar nysta i det jag vill ha sagt, då kommer det aldrig att ta slut. Det skulle bli evighetslångt. Spännande? Tråkigt? Vet inte. Du skulle inte se tårarna som rinner mellan raderna. Så vad skulle det då vara för vits med det? För hur beskriver man ångest?

När man är så där ledsen att man gärna går och slår huvudet i garderobsdörrarna. Fastän det låter ju trivialt. Larvigt. Jag menar, det är faktiskt ingen konst att göra det. Att slå huvudet i garderobsdörrarna. Svårare är det att få ihop en bok, med hjälp av bokstäver som ska rymma en massa känslor. Omöjligt kanske. En rejäl utmaning att hålla kvar ditt intresse. Se till att du inte släpper boken förrän sista raden är läst, sista bokstaven uttydd. Det är dit jag vill få dig. För det är där jag är i dag. Vid början, eller slutet? Jag måste bestämma mig för om jag ska börja framifrån eller bakifrån. Sådant måste författare alltid ta itu med. Jag måste klura ut hur de första meningarna ska se ut, de som ska hålla dig kvar vid läsningen, de som ska fängsla dig och ge dig suget att inte lägga ifrån dig boken förrän efter sista sidan. Och på den sidan, ska jag också få till det. Det måste man. Få till slutet. Slutklämmen, liksom. Efter att ha följt den där röda tråden genom hela handlingen.

Boken. Min bok. Sedan ska jag förstås bli berömd! Det blir en bra författare. Och rik. Klart jag ska bli rik. Jag riktigt ser de där löpsedlarna framför mig, om den där berömda begåvade unga författaren som fick till det så, i sin första bok! Jaja.
Tänkte jag skulle få lösningen först. På hur man får in alla de där känslorna i bokstäverna. I orden. I raderna och inte däremellan. Som vanligt får jag fixa lösningen själv.

Som med allt annat i mitt liv. Men blir det då en bok?

Livet. Om mitt liv. Jösses vad fjantigt det låter, minsann. Sådant gör ju författare för jämnan, skriver om sina liv. Så varför skulle du läsa min bok, om just mitt liv? Men det måste du, för annars blir jag inte berömd. Och rik.

Jag undrar, är det då längden och tjockleken som avgör? Tänk om jag får ner allt viktigt om mitt liv, på en sida bara! Det vore väl nåt! Det skulle bli en billig bok. Du skulle alltid minnas början och slutet, det i mitten skulle kanske blekna med tiden men början och slutet skulle etsa sig fast, för du skulle inte få tid att glömma det, eftersom berättelsen skulle rymmas på en sida.
Är det inte det man vill som författare? Att ens ord aldrig ska falla i glömska? Då har man faktiskt uppnått någonting. Inte bara fyllt en massa sidor med bokstäver och gjort en lång och tjock bok.

Men är då ett liv så kort som en sida? I och för sig är jag inte så gammal än, har inte levt halva mitt liv ens, än. Fast det beror ju på innehållet. I ens liv. På en sida skulle jag bara få plats med essensen av det hela, kanske inte ens det. På den där sidan - äsch, det räcker väl med att säga att jag fick aldrig en ärlig chans. Från början. När jag var liten. Så jag har inte kunnat leva ordentligt, kunnat leva ett vanligt liv. Så är det för många. Visst. På det viset är det inget ovanligt alls med det. Så är det för mig. Eftersom jag vet att det hade kunnat vara annorlunda, så har det inte varit vanligt, för mig. Nu är du i alla fall nyfiken, va? Tja, du sitter väl där och tycker att ditt liv också är värt en hel bok. Självklart! Så - skriv den då! Har du lösningen jag pratade om, skicka den gärna. Det där om hur man får i en känsla i en bokstav. Du vet. Det där som gör att när du läser du också känner just det som jag vill att du ska känna just då. Det.

Men det kanske ändå kommer att räcka med en sida. Får jag in alla de där känslorna i varje bokstav jag skriver, behöver det inte bli så långt. Inte längre än så här.