Ett. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Åtta. Nio. Tio. Elva. Tolv. Tretton. Fjorton. Fjorton trappsteg. Hippeti-hopp. En, två, tre, fyra, fem, sex.... En månad?! Hur kunde tiden ha gått så fort? Känns som det var igår jag hörde hans lena röst. Igår som han tröstade mitt värkande hjärta med ett \"Vi måste ses oftare\". Varför hade han inte hört av sig? En, två, tre, fyra, goda råd är dyra.

Det regnade. Men hon brydde sig inte om regnet. Vad hade hänt? Hon som alltid annars bryr sig om att det regnar. Förbannar de små blöta dropparna. Gömmer håret så gott det går för att det inte ska locka upp sig och bli ett skatbo. Men lyckas aldrig. Och nu. Nu bryr hon sig inte. Hon går samma väg till tåget som hon brukar gå. Hälsobacken ner, sen svänga av vid det där grekiska kondiset och ner om hörnet mot Centralstationen. Men något är annorlunda. Inte bara det faktum att hon totalt struntar i att det regnar, vilket är en sensation i sig. Nej, det är något som inte stämmer. Med de frusna händerna envist nerstuckna i jackfickorna ser hon honom knappt.
Men så råkar hon titta upp. Och deras blickar möts. Hans lyser skam, pinsam skam. Och hennes. Ja, vad kallar man det? Förvåning kanske. Titta, han lever ju!
I de femton skräckscenariona som hon gått igenom varenda kväll i sitt huvud den senaste månaden, alla förklarar de varför han inte hört av sig, så har han dött i minst tio. Men här står Han. Livs levande. I egen hög person. Men vad gör han här? På Centralen? Han har ju körkort? Och egen bil....

- Hej!, säger han ganska käckt, men ack ändå lite tveksamt.
- ..öh, Hej! (oj, lite väl högt kanske)
Hon ryggar tillbaks av kraften i sin egen röst. Men så omfamnar han henne. Åh, hon smälter. Hans händer. Hans doft. Vilken kraaaaam!
Hon sniffar honom lite lätt på halsen, inte så han märker det, men ändå. Och så, öppnar hon ögonen. Milda ma.... Är inte det Hon? Hans ex. Hon den där.. Hon som han lämnade, för hennes skull? Jo minsann, det måste det vara. Och hon kommer hitåt! Självklart omfamnar de inte varann ännu. Tyvärr, kanske? Då hade hon kanske inte sett dem...

Hon kommer fram, till en början hälsar de inte. Han tittar åt ett annat håll och hon, hon tittar granskande på mig och knycker lite på nacken. Precis som om hon höll på att dö. Eller hellre skulle dö än hälsa.
- Hej, C, säger Hon.
- Hej V, säger Han. Jag tittar bryskt på förloppet. Som om jag bevittnade en riktigt bra boxningsmatch, och när som helst skulle någon av dem lägga in en höger....
- Det här E, min flickvän, säger Han!