Det jag tänker berätta hände för länge sedan när jag var ung. Det har nu gått 80år sen jag mötte honom och alla jag berättat det för har slutat lyssna. Jag hoppas du sitter kvar och lyssnar på min berättelse om pojken jag kom och kalla Moonchild.

Allt började vid den gamla herrgården det fanns många historier om att det spökade där. Man brukade tävla om vem som vågade gå längst in på gården. Nästan alla vågade så länge det var dag men under natten stod dem flesta utanför. Under en regning och stormig natt sprang jag för att söka skydd. Jag hade varit hos min vän längre upp i den dal som jag bodde i. Snart dök ett hus upp och jag sprang in i trädgården och upp mot dörren. Utan att knacka sprang jag in i huset. När jag såg mig omkring märkte jag att jag hade kommit in i en vacker sal. På väggarna hängde en massa bilder på månen och stjärnhimlen. På ena sidan fanns en stor eldstad framför den var en soffa ställd utan att tänka la jag mig på soffan och somnade snart.

När jag vaknade hade jag en filt över mig och en brasa flammade i eldstaden. Snart började mjuka toner höras i rummet. Jag ställde mig upp för att se vem som spelade. Jag följde ljudet ut på gården och där mitt i ett hav av ljusblå blommor stod han lutad mot ett äppelträd och spelade på en flöjt. Melodin var vacker som en ordlös historia om två älskares oändliga kärlek. När man hörde melodin ville man bara dansa och det var det jag gjorde. Vanligt vis var jag jätte dålig på att dansa men musiken förtrollade mig och jag dansade som aldrig för. Borta var den eländiga världen med krig och sorg. Just nu fanns bara denna lilla del av världen som månen lyst upp. Jag blev aldrig trött och pojken drog aldrig något andetag. Det var en magisk natt. Snart stannade jag och tittade på han som gjorde musiken levande. Han var en pojke i tretton års åldern. Med svart hår ner till midjan som var upp satt, Huden var vit som den nyfallna snön, Ögon med färg som renaste silver som verkade glöda när månen speglade sitt ljus i dem. En snö vit kappa hängde ner och dolde hans kropp. Han började gå mot huset och försvann snart in i det. Jag följde efter men väl inne fanns det inte ett spår efter honom. Plötsligt kände jag mig otroligt trött och snart hade jag somnat på soffan igen.

När jag vaknade minns jag att jag hade varit på väg hem innan regnet börjat. Snabbt var jag på benen och på väg hem. Vid grindarna tittade jag tillbaka på det hus jag sovit i och såg att det var den gamla herrgården. Men min berättelse slutar inte där så låt oss hoppa över min hemkomst och att ingen ville tro mig och fortsätta när jag återigen fick se den mystiska pojken igen. Jag hade varit ute och plockat blåbär i skogen till min mamma när jag märkte att det började mörkna. Jag tittade upp och såga att solen var på väg ner. Jag började sakta promenera hemåt. Men ju mer jag gick deså mindre kände jag igen mig. Snart var det mörk och jag var helt vilse. Jag kände mig hopplös och satte mig bara ner och grät. Sakta började månen stiga och dens ljus letade sig igenom grenarna på träden. Jag kände hur kylan började komma.

Plötsligt hörde jag fotsteg som var på väg i mot mig. Jag tittade inte upp och hoppades på att vem det än var så skulle de gå sin väg och inte se mig. Snart stannade fotstegen och jag kände hur någon la en hand på min axel. Jag tittade upp och genom mina tårar kunde jag se den lilla pojkens Ansikte. Jag kände igen honom från den gången för snart två år sen när jag hade somnat i den gamla herrgården. Pojken hade inte förändras sen dess. Han tog tag i min hand och drog mig upp på fötterna. Sen började han gå när jag inte följde efter vände han sig om och tittade frågande på mig. Mina tänder skallrade så mycket att jag inte kunde få fram ett ord. Pojken verkade förstå ändå. Han gick tillbaka till där jag stod och tog av sej den vita kappan han bar och la den över mig. Den var mjuk som silke och varm som solens strålar.

Återigen började pojken gå och den här gången följde jag efter. Jag visste inte var han gick men jag tyckte att det var bättre att följa efter honom än att sitta kvar mitt i skogen efter en stund hade vi kommit ut ur skogen och jag kunde se ljuset från mitt hus. Jag gick fram och ställde mig bredvid pojken. Jag sa tack medan jag gav tillbaka hans kappa och frågade vem han var hans svar förundrar mig än idag. Hans sa ungefär så här om mitt minne inte sviker mig ”jag är en pojke som alla andra och så länge som du tror finns jag här som din vän” Sedan började han gå längs skogskanten innan han svängde in på en stig tittade han upp på månen och log som om han hälsade till en gammal vän. Senare när jag satt i mitt rum kunde jag höra han spela på sin flöjt men melodin hade ändras. Nu lät det mer som en saga om en flicka som hade hittas av månen och den hade fört väktaren till henne för att leda henne hem. Det var sista gången jag såg honom. Men inte sista gången jag hörde hans flöjt. För under molnlösa nätter när månen syns som bäst kan man höra hur han spelar ibland ändras melodins mening och jag tror att hans melodier talar om vem och hur han har hjälpt någon. Just nu sitter jag och lyssnar till flöjten ibland kan jag se bilden av honom som jag såg honom första gången där han stod mitt i havet av ljusblå blommor och månens ljus som lyste över scenen. Jag tänker på hur han tittat på månen som en son tittat på sin far det var så han fick sitt namn ja han är underbar min hemliga lilla Moonchild.