En kväll när Anders kommer hem
från jobbet och Greta är i kyrkan
på syföreningens veckoträff,
ligger det en lapp på matbordet
som vanligt.

Anders bryr sig först inte om
att läsa den utan tar som vanligt
ut maten från kylskåpet, skyfflar
upp litet rester på en tallrik för
uppvärmning i mikrovågsugnen.

En stund senare har han dukat
med bestick och en kall öl som
han häller upp i ett högsmalt glas.

Maten på tallriken är ännu rykande het
och han sitter därför och smuttar på ölen.
Ännu i tankarna långt borta någonstans
griper han så om gaffeln för att ta en bit
lasagne på den och blåsa försiktigt
så att matbiten inte flyger av och
hamnar ute i hallen.

Litet varmt är det allt än. Men han
finner bot i att ta några klunkar av ölen.
När han så tar mera på gaffeln och
stjälper av maten i munnen så faller
blicken på den vita papperslappen
med Gretas litet truliga handstil.

Någonstans mitt i läsningen öppnas
munnen ofrivilligt och mat och öl
sprutar ut ur den med farten hos ett tåg
som något fått upp farten och är på väg
nedför en backe.

Vad som står på lappen?
Vill du verkligen veta det?

”Kära Anders, när jag som bäst satt
på muggen och sket så fick jag något
i ögat och famlade framför mig med
handen efter något att torka mig med,
så reste jag mig något vingligt och tog
tag i första bästa långa föremål och
tänkte inte så mycket mer
än på smärtan i ögat.

Senare när jag spolat, tvättat händerna
och smärtan givit med sig så mycket att
jag kunde se att gå, märkte jag att
slipsen som du fått i julklapp av svärfar
inte längre hängde på sin plats.

Snälla, säg att du kommit ihåg att ta av
den där diamantbesatta guldnålen
du fick av grabbarna på din femtioårsdag
innan du lade den på tvättkorgen.”