Hjärtat bultar i mina öron.
Glömmer nästan bort bilen
som åker med en rasande fart,
tutande och blinkande rakt mot mig.
Ställde mig här av en anledning,
ett dåd som inte är värd förlåtelse.
Mitt agerande hemsöker mig,
det spelas upp när jag blundar.
Rädda ögon och stumma munnar fyller mitt huvud,
jag tål inte se dem mer.
Varför går bilens höga hastighet så sakta?
Jag orkar inte så upp, men tanken att jag
strax aldrig mer kommer kunna, tröstar mig.
Då jag inser att min själ inte förtjänar frid,
att min handling har förbjudit mig sinnesro,
slår det erkännandet mig obarmhärtigt i ansiktet.
Slaget knuffar mig bakåt, bort från asfalten.
Ljudet av en starkt skrikande tuta far förbi mig
och överröstar min puls envisa dunkande.
Stirrar dumt på bilen som gradvis försvinner.
Jag börjar traska bort mot ingenting
och mitt hjärta slår besviket vidare.