Vitklädda och sterila kommer de in en efter en
(och jag vill bara hem)
Ger näring via slangar och tar litervis av blod
(jag börjar tappa mod)
Apparater som piper och varnar för mina värden är helt fel
(av allt ni proppar i mig, kan inte något göra mig hel?)
”Det är upp till dig, du vet vad som krävs för att bli frisk”
(ni menar; gör som vi säger, dö eller få smisk)
Ta små steg från sjukdomen, spring i din egen takt
(jag säger inte högt att alla steg jag tar styrs av dem med makt)
Som när Högsta hönset kommer in med hot om sond
(det är ju alltid samma ord vid varje dagliga rond)
Och drick nu två liter om dagen, annars blir det dropp
(men utan motivation finns inget hopp)
Och Ni tror att jag har orsakat det själv, att jag vill vara kvar
(men trots den falska tryggheten här är ni inte det enda jag har)
samtidigt säger ni
”Du är så duktig och tapper som kämpar på”
(jo, jag önskar att det alltid vore så.)