Det var som om ytan helt plötsligt blev mindre och luften lite kvavare som om livet inte innehöll nåt annat än falsk fyllesång, senila tanter och påskmiddagar och det blev liksom svårt att sysselsätta sig utan att höra
den där jävla sången hela tiden

helt plötsligt kom hjärtesorgen tillbaka och gamla sår började svida även fast man för längesen fattat att idioten inte betydde nåt och det blev liksom så chockartat allting så melodin jag nynnade på liksom bara dog ut nånstans på vägen
men jag vet fan inte var

och vart ska man ta vägen när ljudvolymen är så pass hög att det vibrerar under fötterna och gillar man inte Elvis har det ju liksom alltid varit kört och det lönar sig aldrig att springa upp för trappan det är dessutom skitlätt att halka även om man har vanliga strumpor och
nu kom den förbannade tonartshöjningen

jag sitter kvar även om det pirrar i magen på det där alldeles oroväckande sättet och jag försöker hitta melodin igen men jag minns fan inte var det var tankekedjor har en tendens att bli rätt långa

Nej nu jävlar springer jag upp för trappen, jag har ju trots allt inga strumpor på