Hon står där framför spegeln och sakta ramlar plagg efter plagg av hennes kropp. Mer och mer av den ljusa hyn blottas och de blå ögonen fylls av avsky. Hon kråmar sig lite. Drar in den mjuka magen. Skjuter ut brösten. Ber sig själv om kärlek, om att sluta hata.

Fötterna som är skonade från spegelns avslöjande glas bär henne mot duschen. Det varma vattnet sköljer över henne och hon glömmer. Den fruktdoftande tvålen renar ytan på hennes kropp.

Ut ur duschen går hon. Fram till vågen. Blå, smutsig, viktig. Det röda strecket rusar upp mot höjder ovanför hennes mål. Väcker avsky.

Sen vandrar hon till toan. Knäna viker sig och slår i det jusa blöta golvet. Händerna griper hårt om kanten innan de förs mot hennes darrande mun. Två fingrar, de passar så fint in mot strupen. Smeker lätt, skapar rörelser från magens djup. Vätska med en eftersmak av metall kastas ut. rinner, droppar ner i vattnet. En gång. Två gånger. Tre gånger.
Hon spottar hårt. Reser sig upp. Sköljer munnen.
Hon går iväg mot resten av dagen, och det är bara en som vet.


Ja, den enda som vet är en smutsig toastol.