Du är ensam nu,

Och jag vill gråta när jag ser din sorliga uppenbarelse. Inte utav saknad utan mer utav medlidande.
Du döljer allting så väl, men jag ser ändå dina tårdimmliga blickar och osäkra steg.


Jag ser igenom dig. Lägger märke till att du skakar på handen, spelar oberörd av mina blickar,
fastän det blir mer patetiskt än trovärdigt. Jag kan inte göra annat än att säga förlåt för att du är så ensam,
och inte jag.
Du älskar mig fortfarande, på håll.


För, han är så mycket mer än en vän för mig. Vi gör så mycket mer än vad vänner
gör med varandra, och jag är nästan glad att du vägrar förstå.
Förstå att han sover hos mig nästan varje natt nu,
och jag förstår att ditt hjärta blöder bara jag skriver dom här orden på papper.
Men det är sanningen, är jag rädd.


Sparkar mitt i ditt ansikte, spottar i ditt hår och förstränger hur dina händer kändes emot min rygg när vi älskade.
Längtar inte efter doften av din hud längre och kysser han på öppen gata.
Jag vet att du fryser, inuti och utanpå. Slår hål i väggarna som tecken på din besvikelse gentemot kärlek.


Jag vet att du gråter, ser ut genom dom där hålen ibland och viskar att du aldrig kommer ta dig ut därifrån.
Men jag tar dig inte i min famn.
(förlåt)


Ska vi säga farväl för alltid? Ska jag lämna dig i din misär och låta hans armar hålla om mig på natten nu?
Jag måste lämna skulden för ditt lidande bakom mig, gräva ner den första kärleken, djupt ner i hård svart jord.

Släck ditt ljus nu älskling, och sluta lev på lågan som slocknade för länge sen