När jag har vatt i livsfara,

i olyckans bråda stund

(mest trafik o bad)

så har jag nog inte tänkt något alls,



har mest blitt medvetslös på stuberten,

något ljus i någon tunnel har jag aldrig sett

emedan det är svårt att se nåt

när medvetandet slocknar

av att huvudet fått en smäll...


men när jag känt mig vara på vippen

att råka verkligt illa ut,

när jag vinglade till av att gå på räcket

till en bro när jag var litet för kavat

i en ålder av cirka 24...


då gav jag upp bara och slappnade av,

sedan jag coolat ner ordentligt

så gick det hur lätt som helst

att som med en sång på läpparna

hoppa ner på rätt sida av räcket,


till viss glädje för -publiken-

en kompis som var med och

som fått mig att gå upp i första taget...


numera skulle jag aldrig drömma om

att gå upp på ett räcke...

den där vännen är ju inte längre min vän...