Det var en gång en självmordsbombare som skulle utföra sitt sista värv. Med en bomb i väskan och avtryckaren i handen stod han inne på pressbyrån. Kön var ganska lång. Framför honom stod en tjock gammal kvinna med en sån där skotskrutig rullväska. Tanten med det gråa, lockiga håret och tjocka, bruna glasögonbågar, tittade misstänksamt på självmordsbombaren. Kanske inte så konstigt, det spretiga svarta skägget och kalotten på huvudet så såg han ut precis så som en självmordsbombare skall se ut. Hon tänkte säkert att ”…han har nog en bomb i väskan eller på magen…”
Framför tanten stod en yngre kille, en tjockis med blå kavaj och långt hår i en hästsvans. Han stod nonchalant och blängde på godiset. Kunden framför honom betalade och gick. Självmordsbombaren fick ta ett steg fram.

Tjockisen köpte ett paket cigaretter och fyllde på sitt månadskort. Tanten skulle köpa ett hundrakort och en tanttidning. Det blev 149 kronor, som hon av någon anledning skulle betala med enkronor. Det gjorde så att självmordsbombaren missade 4:an. Med han väntade, ögnade han över godiset. Han tänkte att en Toblerone skulle vara ganska gott ändå. En sista Toblerone ändå.

Han la fram Tobleronen på disken och tillade:
”Och ett hundrakort…”
”Var det bra så?”
”Ja!”
”114”
”Jag tar det på kortet…” (klick klick)
”Varså go!” Han slog sin kod, tryckte på den gröna knappen. Expediten räckte över kvittot och önskade en bra dag med ett glädjelöst leende. Självmordsbombaren tänkte att han borde spränga bomben här med en gång och göra slut på hennes lidande. Han sträckte sig efter busskortet och chokladen.

På Drottningtorget var det liv och rörelse. Metroutdelarna stod och överföll alla stackare som försökte förflytta sig mellan centralen och spårvagnarna. Bland metroutdelarna kom rekryterare för Rädda Barnen.
”Hej! Får jag ställa några frågor till dig?” En kort, mörk tjej hade kilat upp jämsides med självmordsbombaren. Hon var rätt söt faktiskt.
”Nja, jag har inte tid.”
”Ok, men jag har lite snabb information här till dig!”
”Hmm… Nej tack!”
”Men om du blir medlem i Röda Kors…” Han stannade tvärt.
”Hörru! Jag är muslim! Jag skall inte vara med i något rött kors! Adjö!” Självmordsbombaren önskade att han hade en bomb för varje tragisk försäljare och rekryterare i världen så han kunde avsluta deras meningslösa liv.

Så stod han och väntade på spårvagnen. Men frågan är vilken han skulle ta. Han borde kanske inte ta 4:an eller 9:an. På dem kom alla från Angered. Och absolut inte 7:an, den kommer från Bergsjön. Så det får bli 1:an eller 2:an som går ut till de finare områdena. Fast det spelar väl egentligen inte någon roll. Alla de rika svenskarna, fienden, åker ändå inte spårvagn. Men det spelar väl ingen roll. Egentligen är alla fienden. De som inte är rika, gör så att andra blir rika. Och de rika kan säga till de fattiga att göra onda saker i deras namn. Och de är så många att man omöjligt kan döda allihop. Meningen med att bomba dem är för att de aldrig skall kunna känna sig säkra. För att de skall vara rädda. Då spelar det ingen roll vem man bombar.

Han gick ändå på 1:an mot Tynnered och hoppades att han inte skulle träffa några landsmän. Hur nu det skulle bli möjligt, självmordsbombaren var född i Sverige, i Jönköping. Han stämplade två kuponger och satte sig ner. Han satte sig bakom handikapplatsen. Om någon minut skulle det vara över. Frågan är hur han skulle gå tillväga. Skulle han ställa sig så han tog med så många som möjligt, eller så få som möjligt? Skulle han skrika ett stridsrop innan han tryckte på knappen eller bara en tyst bön?
Varför stämplade han egentligen? Han skulle ändå spränga allt i bitar när han kom till Brunnsparken. Men nu skulle han i alla fall kunna dö med ett gott samvete. Det var i alla fall inte han som var kriminell. Han följde lagen.