Dörren in till Parkvägen 5 pryddes av en tjusigt modern dörr med jakarandamörka fasettrutor, närmast liknande en chokladkaka från schweiz, och otal var de gånger jag hört klockan ringa när mitt pekfinger pressat knappen. Cementkrukorna som omgärdade uppfärdsvägen mot granittrappan var nästan alltid tomma och öde, om man inte räknar jord som dekoration. Sverkers hus. The vanliga och självklara besöksmål, tjugofyra, sju, trehundrasextiofem. Från fem års ålder fram till ... tjugo? Way, vem vet.

- Jag har jeans, jeansjacka, långt hår, t-shirt och gymnastikskor: Jag har ALLT en tuff kille skall ha.
Den till vardags fega Johan hade repat sig under några korta ögonblick och insett sina egna kvalitéter. Tittat spegeln och UPPTÄCKT. Vilket också Sverker hade gjort, men också upptäckt AVUNDSJUKAN, och den sved. Hans mamma hade ett otäckt handlag med kökssaxen (den som såg ut som en kaskelott) när det gällde lugg och hår avsett att växa ohämmat. SÅ sant fick det inte vara. Sverker muttrade till svar.
- Du har inga platåskor.

Pappa såg nästan lite upphetsad ut.
- Det HÄR tycker jag om!
Det har hänt senare också, men den tv-sända rockgalan på vår svartvita Luxor väckte honom på ett för mig främmande sätt. En glammig Little Richard med silverpaljetter efterträddes av Bill Haley, och det var denna stöt som kickade pappas ass i soffan. Jag var lite rädd för herrarna på bilden. De var lite .. okontrollerade i min musikvärld. Kanske bara för att jag inte kunde låtarna. De var inte från mina skivor. Way. Men min pappa, ja, han som gifte sig med min mamma i Elvis år 1956, han fick mig till min första rock-upplevelse. Låter inte särskillt revolitionerande när tvååringar med öronkåpor å dödsbandana sitter på fet-pappas axlar under vilka festivaler som helst today. Men detta var 1975.
- Vill ni komma? Det surrade i min hjärna. Det skulle komma ett band, ett BAND, till pappas skola, och han fixade LEDIGT för mig o Sverker den morgonen. Till ett BAND. Jag hade sett trumsolo på musikskolans sommarläger o hört orkestern spela \"Brazilia\", men nu snackade vi ett BAND. Gitarr. BAS. Amerika. Orgel. TRUMMOR. FRISYRER. Herregud. Vi ville komma.

\"New Hope\" hette det väldigt kristna bandet. Kristna. Way, vem faan tänkte på det? Vi stirrade. Stirrade med hela kroppen. Minns en mustach, en mikrofonfrisyr och ett par pilotglasögon. Minns min egen kropp.
- He\'\'s myy COOOOOOOORNEEEEEEERSTOOOONEEE, gastade sångaren.
Våra ögon spritte villt och vi tävlade om vem som kunde beskriva det bäst.
- Jaa .. dom är ju .. dom är bättre än STATUS QUO, klämde Sverker till slut. Och jag nickade med uppspelt tvekan.

Gitarren var inte väldigt hög. Öronpropparna tvekade i jeansen. Nästa gitarr. Boogie. Pianot började rassla strax innan trummorna. En kort våg av \"Jä\" sköljde över oss. The man i västen och hästsvansen började sjunga med rätt blek röst och jag log med en svag skrynkel i ansiktet. Fett att öppna med \"Caroline\" tänkte jag, och undrade om jag skulle delge Katten och hennes far å sis, men det blev inte av. Faan, Rossi, var tog din nasala röst vägen? Parfitt glider in å hänger på. Fett. Jag ställer mig bredbent. Vevar lite. Ler. \"Eeeverybody has to sooometime braaake the ruuules!\" Mer Jä sköljer över oss. Det tog tjugo år att få kontrollerat det på riktigt, och jag är nog säker på att han hade rätt, Sverker: New Hope MÅSTE varit bättre.

Sweden Rock. Kansas för katten. Och för mig. Slutet på sjuttiotalet i Sverkers källare tog oss till MOGNARE vidder. Kansas. Bruce. Budgie. Bowie på allvar. Boston. Hey. En halvtimme före start för the avancerade herrarna från Kansas ringde jag Sverre på en blek mottagning och berättade om vad som skulle komma, gratulerade på 40-årsdagen (i efterskott, han fyller den 9:e) och tänkte på oss.

Smala jeans med låg midja. Tätsittande t-shirt från förr. Jeansjacka i vitt av motorcykelmodell. Långt hår, längre än sjuttiofem. Jag lyckades, Sverker, jag LYCKADES! Visst missade jag Nazareth, sorry young Dahnberg, sorry, men jag såg STATUS. Och Kansas. Även om jag aldrig fick några platåskor.