Jag går runt och hatar,
lyssnar på musik och jag känner verkligen hur min blick bara bränner hål på allt;
allt vackert försvinner i elden.
För jag går runt och överallt finns
kärlek,
pussar,
kyssande par
och
händer som hålls i.
jag går ensam och jag ser kärlek överallt
och jag hatar det, allt och alla,
så jag bränner hål på allt med min blick.

sedan när blev jag en sådan egoist?