Det var först när jag pekade på fotot
- mannen jag inte kände
och öppnade munnen för sista gången fri
det var först då jag visste
att allt var en lögn

Men jag sa det jag skulle
medan hjärtat stämplade passet
det nya passet med det andra namnet
eller om det var det tredje

Då visste jag inte att friheten aldrig springer
och att namn måste levas
inget visste jag
men lämnade
allt

biljetten var redan löst
enkel resa
långt bort där passen måste stämplas med visum
hur kunde de låta bli att veta?
Men jag gick klarögd genom tullen
fängslad bara i min egen tanke
mitt namn

Det förbannade namnet jag älskade att bära
blev kvar i en flyttlåda
magasinerad utan adress
där alla fotografier blandades med minnespengen från nittonhundrasextio där Dag Hammarskölds huvud bildade relief mot metallen som smakade som en femtioöring och nallen med avklippt päls och dopbeviset jag sparade när säkerhetsvakten såg åt ett annat håll det var det enda jag hade av min sanning innan friheten begravde den tillsammans med liket i säcken vi aldrig grävde upp.




Men rädslan lämnade mig aldrig så tom att det gick att hitta någon annan väg än hem.

Och dopbeviset var min hand
den starka handen på min axel
när orden måste sägas
och namnet


min frihet
bakom galler