En man står i en port och väntar på en vän när det kommer förbi en procession med en man liggandes i ett stort skåp av glas. Plötsligt ringer klockorna i staden. Processionen vaktas av en mängd kvinnor i sorgkläder.
Mannen som väntar på sin vän blir nyfiken och går fram till en av kvinnorna och frågar vem det är som är död.
-Säg, vem är det som är död?
-Ja, inte är det presidenten iallafall. Det är en bagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen. Han bakar stora, han bakar små, han bakar några med socker på. Och i hans fönster...
-Jag förstår, men ni menar väl bakade?
-Förlåt?
-Om han är död så bakar han väl inga fler kakor?
-Det har ni förstås rätt i. men hans son lär ha tagit över...
-Nå, men det är ju jag som är sonen. Jag stod är i porten och väntade på min far och nu säger ni att han är död.
-Nej, jag säger att presidenten inte är det. Men väl en bagare.
-Jaså, en bagare? Och i hans fönster...?
-Ja, just det, i hans fönster.
-Inte presidenten sade ni?
-Vi är tillsagda att inte säga att det var presidenten.
-Såå. Var det kanske inte bagaren då?
-Presidenten tyckte om att baka.
-Ni pratar om honom som om han vore död.
-Ja, javisst. Men i hans fönster...
-Jag vet, där hänger alla dem han dömt till döden. Fast som kakor.
-Ni är hans son säger ni?
-Ja, jag är inte själv bagare. Jag bakar inte själv.
-Nåja. Om han nu är död, så är han ju inte längre president iallafall. Han var det ju bara på livstid.
-Det har ni alldeles rätt i. Då antar jag att det är jag som är den sittande presidenten numera. Eller kanske den sittande bagaren.
-Ni har nog alldeles rätt. Adjö, jag måste gå nu. Adjö.
-Adjö då. Tack skall ni ha för pratstunden. Adjö.
-Adjö.