Sakta känner hon smärtan inom sig.
Då hittar hon det, rakbladet.

Hon lägger sig i badkaret.
Sakta flödar vattnet över.

Sakta, men säkert skär hon ännu ett djupt sår.
Blodet sipprar fram, som om det tvekar.

Ännu en gång minns hon kvällen.
Då han slog henne och allt verkar hända i slow motion.

Och ännu en gång hugger hon i.
Hon inser att hon är värdelös och inte förtjänar att leva.

Sakta domnar hon bort.
Sakta fördes hon bort i sin kista.