Du har en underlig förmåga att ställa allt uppochned i huvudet på mig, och vet du om att jag måste hålla andan varje gång jag kommer mindre är tre meter ifrån dig, liksom bara för att jag inte ska ramla ner och dö vid dina fötter .

Och ibland undrar jag om du försöker att vara sådär oemotståndligt vacker med flit, bara för att få mig att förstå att det aldrig nånsin kan bli vi.

Och jag försökte säga att jag saknar dig mer än varma sommarnätter och sockerdrömmar, men rösten sprack nånstans mitt i och du stod ovetandes kvar och tittade upp mot stjärnorna.

Om du visste hur många gånger jag stått så där halvt på tå (du är ju så jävla lång) för att försöka möta din blick men sedan ändå vänt andra sidan till när jag kände att det blev farligt nära.

(Sådana som dom kollar inta på sådana som oss. Så är det bara.)