Jag gömmer mobilen längst ner, intalar mig att jag inte behöver er. Jag läser en bok och dricker ett glas vin, de tända ljusens lågor ger ett vackert sken. Jag bläddrar blad och flyttas till en annan värld, kattens jamande tar mig tillbaka och jag inser att jag inte hann någonstans i min flykt.

Samma stol samma jag.
Ingen skillnad.
Och inget pip i min undan gömda telefon.

Min fåninga bakrundsbild tittar snett på mig och tomheten ekar bara med tystnad. Jag går in i vardagsrummet och slår på musiken, höjer sänker, det är fel låt. Fel musik. Det finns ingen musik som känner som jag.

Torkar en tår ur ögat innan den ens hinner bildas, för jag ska vara stark idag. Inte gråta, tårar hjälper inget till. Det blir bara blött och kladdigt, dessutom svider tårar. Jag tycker inte om hur de gör ränder på min hud . Det känns som de tar med sig huden bort på sin väg ner för ansiktet och jag är rädd att det ska bli skåror kvar på riktigt.

Det är väl inte så det funkar i eran värld, i stora vida verkligheten, värkligheten. Man får anpassa sig. Det får tårar också. Inga pip i telefonen.

Det blir en lång natt...