ofta faller jag tillbaka
ner i mina djupa utnötta tankar,
och finner det ganska så behagligt.

och ofta faller jag
ner i min fotölj av sönderklösta drömmar
och finner det ganska så harmoniskt.

när allt är sådär harmoniskt behagligt
så att det klibbar fast vid ryggraden
och paranoian förföljer mig i varje steg,
känner jag att jag lever.

och jag vet, att jag inte är ensam
på min vandring mot stjärnorna.
och jag vet att du finns där NÅGONSTANS
och väntar på mig med öppen famn
och jag vill bara skrika
att jag visst minns dig fast du inte tror det
och jag kommer aldrig att glömma de brännheta
kyssarna och att jag kommer aldrig glömma
naglarna som nålar sig fast under huden.
och nej jag glömmer aldrig hur dina tårar
passade så bra ihop med mitt skratt.

ofta faller jag tillbaka rakt ner
i gropen av alla vidriga världelösa hemska äckliga och fruktansvärda
men de ack så vackra minnena.

och det gör ont att falla tillbaka,
det gör ont att veta att det som var då
är förbi, på rikrigt, på sant.
och jag klarar inte av att veta att du aldrig
kommer att våga älska mig igen, inte på samma
sätt inte på samma vackra förvirrande vis.

och det gör ont att veta,
att jag för alltid kommer
att falla tillbaka, på allt som en gång var.