ibland kan minnen

slita sönder
riva isär
återuppliva krosskadorna i
bröstkorgen och
den isande elden runt hjärtat
kniven som vrids om
igen och igen och igen

tysta skrik
kvävda i tjocka tygstycken

branden bakom ögonlocken
som aldrig släcktes
trots en evighets-tsunamin
av saltvatten

minns ögon
av mörkaste kastanje
björnarmars lugn

förtrollande bokstavskombinationer
framförda via stämband
eller

ordflätor på en bakgrund av glödrött

"du är den kvinna som kan starta en skogsbrand,
genom att bara vandra barfota igenom den"


hatar mig själv
för känslorna som bor i kroppen
skäms för det som fortfarande känns
för falskheten som påverkar
min nutid

dåtidens minnen är döda
begravda under hud av pansar
och har aldrig varit mer levande

hatar
att jag aldrig kan glömma


men jag har funnit tryggheten i himmelsblå
och jag tänker fortsätta att sväva på moln