Ibland glömmer jag bort att vara rädd,
och det är dom stunderna då du är i närheten.
Jag har aldrig förstått vad som egentligen hänt
men jag antar att det var kärlek från allra första början.
Då du finns här, lägger jag rädslan i en burk med lock på.
Gömmer den långt in i ett skåp med lås, så att den inte kan smita, för att sedan släppa ut den när du gått.
Då kan jag sitta ända in på småtimmarna och snyfta i ett hörn av mitt rum
önska att livet vore lite bättre.
Undrar varför allt är så svårt.
Men när du än en gång dyker upp, glömmer jag bort allt svåra.
Och du får mig att leva igen.
Jag tror det är kärlek,
eller nåt.