kanske är det för att det är ärr som rivs upp

jag blöder och blöder, och har lärt mig att leva med en ständig sorts blodbrist
det är bara att lära sig
febrilt klamra sig fast när yrseln kommer och man inte längre har någonting under sina fötter

det är så lätt hänt att försvinna ner i det svarta hålet
och så svårt att kämpa sig upp

tro mig, jag vet, jag har varit där
alldeles för ofta
och jag har bestämt mig för att aldrig mer komma tillbaks.

och jag erkänner att jag har blivit ganska luttrad
nästan cynisk och bittert trött
det krävs mer och mer för att förvåna mig
men mindre och mindre för att jag ska känna att jag bara vill ge upp

det vore befriande att vara gjord av kevlar
kunna stå emot briserande bomber, utan att få en enda repa
men samtidigt
så är det ju sårbarheten och såren som gör mig till den jag är
och kanske framförallt till den jag har blivit