Ensamhetens bistra skal sköljs i ovisshet, tunnare och tunnare,
fyllt av begynnande sprickor där sanningar tränger in i förljugenheten.
Trodde pansar skulle skydda, masker dölja, livlöshet förstelna och gömma,
ville döda känslan...


Inget som syns, inget att ta fasta på,
ingenstans att gå, ingen att nå!

Ovisshetens karga vidder förleder den vilsna själ som irrar omkring...,
vart är den nu, vilsen själ bland vilsna själar?

Tanken försvinner lika snabbt och lätt som den kom, uppslukad av intet...
Följer den längtan som leker och drar,
jagar glädjeskenet som gäckar till och ifrån i horisonterna.
Planlöst...
då tankarna flyr och ingen vilja styr.
Söker viljan som försvann..

Sanningar sipprar som sanden i timglaset, försvagar, grumlar klarsyntheten,
tar av den dyrbara tiden..

Söker modet som sedan länge sprungit iväg,
behöver det för att se genom sprickorna..
för att se vad det är som lyser igenom där.


Fann du vägen i detta förvirrande landskap?
Gjorde du det utan allt som är när det som var är borta?

Vilsen själ bland vilsna själar,
våga stanna, begrunda...mot strömmen kan man finna källan.