Scenen är en grusad väg genom skogen, mamma och dottern är ute och går när en man på cykel kommer förbi.
-Lillan, kan vi stanna ett tag, jag har en sten i skon.
-Va? Jag hör inte för jag har en sten i skon.
-Va? Jag hör inte för jag har en sten i min sko.
-Va? Du förstår jag har en sten i skon och det knastrar så jag inte kan höra vad du säger.
Nu lossade mamman på skon och ut for stenen. Att dottern härmade mamman såg hon inte för hon hade bara ögonen för stenen, skon och foten.
När dottern även hon fått av sig skon och skulle till att titta på mamman såg hon hur mannen på cykeln kom tillbaka samma väg och cyklade åt andra hållet. Hon såg hans ryggtavla avlägsna sig och kom då att tänka på en tavla som hennes pappa hade visat henne i en bok en gång. Boken hade sedan försvunnit ur hyllan på något oförklariigt sätt. Hon kunde iallafall inte på egen hand förklara hur det hade gått till. Det började dra ihop sig till oväder hur som helst. Detta är helt oförklarligt, för väder brukar det alltid vara, bara dåliga kläder. När ovädret dragit bort, hur det nu gick till, så sken åter solen. Den var visserligen skymd av ett stort moln, men sken fjorde den iallafall och de enda som såg detta satt i ett stort stiligt flygplan på 9.990 meters högd. Fast alla som satt i planet trodde att de flög på 10.000 meters höjd för det hade flygvärdinnan sagt i sin mikrofon så det nästan ekade i högtalaren. Piloterna visste förstås. Men så är ju också det en helt annan historia. Mannen på cyklen syntes aldrig mera till i trakten för han flyttade strax därpå till Borås, gifte sig med en kvinna vid namn Sarah Marie och fick fem barn, det tredje barnet fick han med deras gemensamma älskarinna och de var så lyckliga tillsammans. Något senare flyttade även en ung man in och de fick än fler barn tillsammans och var lyckliga i ännu några år tills huset brann ned en natt mitt i vintern då det inte snöade alls och alla utom katten skulle ha brunnit inne om de inte varit i Thailand på semester.