Mörkret skulle skydda inbrottet, men mörkret döljer också något som är därinne.
Det skulle bli en lätt match tänkte de tre kumpanerna när det tog sig in i det lilla och tillsynes obebodda huset så tyst de kunde.
Ett vanligt rutinjobb att länsa huset på värdesaker som de gjort så många gånger innan men ibland går det inte som de tänkt sig. Förr eller senare går något fel – katastrofalt fel.
Ljuskäglan från Jerrys ficklampa scannade av väggarna i rummet och trots att det gjort inbrott så många gånger spreds en otäck känsla hos Tommy och Manne denna gång.
Jerry, som ville vara ledaren, försökte gaska upp de andra men lyckades knappt dölja sin egen oro av att allt inte var som vanligt denna gång.
– Vi sticker, viskade Tommy, här finns inget av värde.
– Håll käften, väste Jerry.
– Jag tyckte jag hörde…
– Vad fan gör ni här! hördes en mansröst och i samma stund slog Manne vilt i kring sig i blindo.
Det blev alldeles tyst och Jerry famlade efter en ljusknapp för att se.
– Sluta för fan! skrek Tommy där Manne slog och slog på en blodig äldre man på golvet.
– Han upptäckte ju oss, sa Manne, måste vara ägaren som… måste…
– Nu har du fan ställt till det, sa Jerry. Han är död. Fattar du? Död!
– Helvete! sa Tommy. Vi kommer åka dit för mord.
I desperation tog sig de tre inbrottstjuvarna iväg hem till Jerry. I bilen var det dödstyst, var och en ältade tanken att de nu inte längre bara var inbrottstjuvar utan mördare. De skulle nu vara efterlysta mördare! De hade mördat en människa – det värsta brott en människa kan göra.
– De kan ju inte veta att det var vi? sa Manne.
– Vi? Det var ju för fan du! sa Tommy.
– Nej, det är viktigt att vi alla är ansvariga nu och inte börjar bråka internt.
– Vad fan ska jag ta på mig ett mord när jag inte har gjort det.
– Det kunde lika gärna ha varit du eller jag som ballat ut, förklarade Jerry och försökte tafatt upprätthålla ledarrollen.
– I morgon är vi efterlysta i tidningen, sa Tommy, för mord. Fy fan.
Dagen efter vaknade de tre kumpanerna hemma hos Jerry. Manne hade inte kunnat sova en blund utan malde sitt dåd i det oändliga och vilka konsekvenser det kunde få. Han såg sig inte som en mördare men kunde inte komma ifrån faktum: han hade dödat en annan människa!
– Kolla på nätet! sa Jerry. Vad står där?
– Tommy satt och undersökte alla sidor.
– Där står inget, sa Manne.
Manne, som varit vaken hade lusläst alla sidor och följt radiosändningarna.
– De har inte upptäckt det än, sa Jerry.
– Det gör att vi kan ta oss dit igen och gömma undan kroppen så blir det inget mord utan bara ett försvinnande! sa Manne.
– Du är fan inte klok, sa Tommy. Polisen kan ju komma när som helst.
– Om vi kollar först riktigt så är det en bra idé, sa Jerry. Det är ju enda chansen för oss att komma undan ett mord. Då blir det bara ett försvinnande och vi hann ju inte ta något, Gubben kan ju ha försvunnit på tusen olika sätt.
Alla började alvarligt fundera på saken som kunde fria dem från mord.
– Det är ändå konstigt att mordet inte kommit på nyheterna? sa Tommy. De måste ha hunnit få med det vid det här laget.
– De har bara inte upptäckt det än, sa Jerry. Det ger oss en chans. Har vi inte hört något på radio eller i TV:s nyheter på hela dagen är fältet fritt och vi tar oss dit igen i natt.
– Det är fan något mystiskt. Är du säker på att han dog? sa Tommy.
– Klart som fan att han dog som Manne slog, avbröt Jerry frågan som var ställd till Manne.
– Men varför hör vi inget? sa Tommy.
– Det har bara inte upptäckts ännu…
– Mitt i ett villakvarter? Uppbruten dörr som syns från gatan? Det är något som inte stämmer.
– Ja, det är något konstigt, sa en uppgiven Manne. Det borde ju…
En rädsla hade gripit tag i de tre brottslingarna som försökte spela coola med ganska skralt resultat. Manne hade börjat inse vad hans kriminella bana lett fram till och att han nu var en mördare. De övriga satt förstummade och i rummet blev det alldeles tyst. Dödstyst.
Hela dagen befann sig de tre i Jerrys lägenhet och kollade alla nyhetssändningar och Internet, men inget dök upp om något mord.
– Kusten är klar, sa Jerry. Kom igen nu! Vi sticker dit nu, det är mörkt.
– Jag vet inte om det är en bra idé, sa Tommy.
– Kom igen för helvete. Vill du bli anhållen för mord?
– Jag har fan inte mördat; det är ju Manne mördare som gjort det.
Manne satt bara håglös och stirrade ut i intet.
– Hör här nu, sa Jerry. Vi är alla inblandade vare sig vi vill eller inte. Nu måste vi göra det bästa ur situationen.
I nattens mörker tog de sig tillbaka till villan där brottet hade begåtts. De stannade bilen en bra bit från villan men ändå så de kunde se den från håll. Allt verkade tyst och fridfullt. Dödstyst.
– Du stannar i bilen och kollar, sa Jerry till Manne som var tydligt labil.
Jerry och Tommy smög fram till den uppbrutna dörren och kikade in.
Där på golvet gjorde de den fasansfulla upptäckten: kroppen som låg där natten innan fanns inte kvar.
– Vad fan är det här, viskade Tommy. Han måste ha överlevt.
– Nej, då skulle han ju rapporterats skadad och anmält inbrottet.
– Han ligger inte någonstans i huset, sa Tommy efter att ha kollat av de andra rummen med sin ficklampa.
– Han låg ju här, sa Jerry märkbart nervös och pekade på golvet. Är du säker på att han inte ligger i de andra rummen?
– Kolla själv för fan. Tror du han gömmer sig härinne någonstans?
Just nu trodde Jerry nästan på spöken.
– Vi sticker härifrån, sa Jerry.
Manne trodde först att de skämtade med honom när de kommit in i bilen och förklarat upptäckten. Men när han såg deras likbleka ansikten förstod han allvaret.
Hemfärden blev tyst – dödstyst.
– Vad fan är det här? sa Jerry när han stannade bilen. En mardröm?
Det spekulerade långt in på morgonen om vad som låg bakom gåtan innan de somnade utmattade.
Dag efter dag följde trion alla nyhetssändningar och allt på Internet för att hitta något om mordet eller försvinnandet utan resultat – det var bara dödstyst.
– Vi måste dit igen, sa Jerry och bröt tystnaden.
– Vad fan ska vi där och göra nu?
– Vi måste få klarhet i det här. Kanske ligger han någonstans i huset.
De andra var inte pigga på att återvända men Jerry övertalade dem att hänga med och samtidigt var de undrande över mysteriet som måste få en lösning.
– Kanske överlevde han och väntar på att hämnas? sa Manne.
– Fan! Han dog ju, sa Tommy. Du slog ju ihjäl honom! Fattar du?
Manne hade fortfarande inte kommit ur sitt chocktillstånd och ville inte förlika sig med tanken på att han nu och för all framtid var en mördare.
– Vi måste dit och ta reda på vad som hänt, sa Jerry. Det är lugnt eftersom ingen upptäckt det ännu.
– Men om han nu dog, sa Manne. Vem har gömt honom och städat undan?
– Äsch, ni spekulerar, sa Tommy.
– Var det en speciell person? fortsatte Manne. En som inte får upptäckas.
De tog sig dit följande natt igen för att få klarhet och denna gång skulle de genomsöka huset riktigt.
Inget verkade ha förändrats sedan förra gången då de i månskensljuset åter tog sig in i huset. Denna gång följde Manne med in och försökte förgäves undvika att mentalt rekonstruera mordet.
– Vad är det där? sa Jerry och pekade på något i taket.
Tommy gick fram och kollade noga.
– Fan! Det är en webbkamera med mikrofon.
Tommy slet ner den och krossade den mot golvet…
– Det är för sent, fattar du väl, sa Jerry. Den har ju en sändare och har sänt iväg alltihopa. Någon har iakttagit oss!
De borde ha lämnat huset i panik efter upptäckten men…
– Vänta, sa Tommy. Det kanske finns fler kameror.
– Vad spelar det för roll, sa Jerry och satte sig ner i en fåtölj. Allt har sänts iväg och vi kan inget göra.
– Men då kommer de ju hit och tar oss, vi måste fly, sa Manne.
– Vilka då? frågade Jerry. Det kan inte vara polisen för då hade vi varit fast för länge sedan.
Manne och Jerry satt och funderade vem som riggat kameran då...
– Här är en till, sa Tommy och slet ner en kamera från en tavelram. Det sitter en pervers jävel någonstans och kollar oss, sa Tommy.
– Det kanske är sekten Domrena som hämnas på alla kriminella? undrade Manne. Vi är dömda.
– Snubben du dödade kan ju ha installerat kamerorna här, sa Tommy, och behöver inte ha installerats efter…
– Vilket innebär att mordet har filmats, avbröt Jerry.
De satt håglösa och fattade ingenting.
– Det måste vara samma som tagit bort kroppen som installerat kamerorna, sa Manne.
– Men vem fan då, sa Jerry. Någon därute har sett och hört oss och kanske även mordet men agerar inte…
– Eller någon härinne? sa Manne.
– Här finns för fan ingen i hela huset, sa Tommy. Jag har kollat alla rum. Nu tar vi det lugnt och drar härifrån. Om någon velat haffa oss för detta hade vi åkt fast för länge sedan.
Manne svor på att aldrig sätta sin fot i det fördömda huset mer och de tog sig ut i det nu svaga månljuset med konstlat lugn över att de hade intet att frukta då:
Ett par hundrawattslampor skar igenom nattmörkret och en megafonröst ljöd:
– Lägg er ner på marken!
– Hur kunde du veta att de skulle komma tillbaka så vi kunde filma dem? frågade polisman Von Tra sin kontroversielle chef kommissarie Hender. Brottslingen återvänder alltid, eller?
– Ungefär. De måste veta vad som hänt när vi hemliggjorde mordet. Nyfikenheten fällde dem. Nyfikenheten är vår största drift och den som fick dig att hänga med till slutet.