Jag vet inte riktigt fall jag vill tänka länge till.
Mina tankar gör mig så deprimerad, dom är bara så negativa.
Jag undrar ofta varför det är så svårt att tänka positiva tankar om sig själv.
Det är som någon tvingar en att inte vara snäll mot sig själv fast man vill.
Jag tänker ofta på döden, fall jag får träffa mina när och kära som dött.
När någon har dött tar det tid att inse att det är sant,
att dom inte längre finns vid ens sida längre utan är borta.
Den dära otroliga saknaden och man kan inte göra annat än gråta.
Jag vet att folk skulle bli ledsen om jag dog, iallafall mina vänner.
Jag har många vänner som mårdåligt och vi kämpar tillsammans för att hitta ljuset.
Men någonstans har vi fastnat på vägen och kommer inte längre.
Vi vill kunna klara oss själva vi är inte så svaga som andra tror.
Andra dömmer oss för att vi skär oss, kollar konstig och viskar.
Men igentligen är det inget att bry sig om för dom vet inte vad som hänt.
Istället för att fråga varför man skärt sig skriker dom Emo efter en.
Dom trycker ner en istället för att hjälpa en.
Jag fick faktiskt höra mycket klocka ord av en tjej en gång, så hära löd dom:
"Om världen inte gillar mig så är det deras problem och förlust,
Jag duger som jag är och har rätt till ett bra liv".
Jag tänker ofta på det citatet hon sa, det måste ligga något i det?
För annars skulle hon knappast säga det till mig.
Hon hade tänkt så när hon var nere och efter hade hon mått lite bättre.
Men jag vågar inte säga det, för tänk om jag blir straffad då?
Igentligen får jag inte säga positiva saker alls om mig själv,
inte för mina onda tankar som inte styrs utav mig.
Jag måste börja försöka se bra saker med livet även om det är svårt.
Hur ska jag då kunna gå till vägar?
hm, jag får väll börja ljuga för mig själv att jag duger som jag är.
Om jag gör det kanske det känns bättre även om jag blir straffad?

Mina minnen susar bara förbi hela tiden om och om igen,
det är bara som en ända rörig film som spelas upp i huvudet,
Jag vet att om jag fötränger den kommer den tillbaka så bäst att låta den finnas.
även fast det var flera årsedan typ i 4:an jag kommer ihåg det som om det vore igår.
Hur det blåste den dära natten det var kallt, väldigt kallt.
Jag sov emellan mamma och pappa för jag var rädd att sova ensam,
Då lät dom mig sova dära utan någon disskution jag skulle känna mig trygg,
Jag var väldigt rädd och orolig som barn min ända trygghet var min elefant och napp.
Det var liksom allt som gjorde så att jag inte kände mig ensam.
Men iallafall så var klockan runt 01.00 när min bror rusar in i sovrummet,
han skriker en massa saker och mamma och pappa for upp direkt.
Dom tror att jag sover, men jag ligger vaken och lyssnar på allt dom säger.
Jag hör hur min syster gråter och gråter, hur dom pratar.
Sen kommer dom in i rummet igen.
Sen efter ett tag kommer han in igen och säger att hon låst in sig på toaletten.
Att hon tagit med sig kökskniv och tabletter.
Hon smäller i sig tabletterna och sväljer utan att tveka,
hon trycker ner kniven i handlederna och skär djupa sår som blöder och blöder.
Efter ett tag så får dom öppdörren till toaletten,
Dom sitter i köket och pratar en långstund, sen kommer min syster in i rummet.
Hon lägger sig brevid mig och jag känner mig trygg.
Jag låtsas att sova men jag hör hur hennes tårar ramlar ner från kinderna
och hör hur hon spyr upp tabletterna.
Jag ville bara krama om henne och säga att allt skulle bli bra,
Men då skulle hon bli orolig om jag hört allt dom sagt,
så jag låtsades att sova det var bäst så,
Så istället slängde jag över min hand på hennes axel som om jag sträckte efter något.
Sedan somnade jag om igen, fast jag visste att det var fel.
Nästa morgon så fick jag vet att min syster inte skulle få bo hemma mera,
men jag förstog inte varför, dom sa bara att hon behövde hjälp,
Och därför var det bestämt att hon skulle få bo på psyk...