"Vad är meningen att leva om man hatar livet?
Varför säger alla att det kommer att bli bättre
att ni förstår hur man mår och att ni låtsas bry er.
ni förstår inte alls hur man mår, ni vill förstå,
ni låtsas inte bry er ni skiter fullständigt i en.
Ni tror bara att ni kan göra livet lättare för andra,
men andra kan inte få det lätt men ni förstår inte?
Ni tror att det hjälper att gå till en läkare och få medicin.
Ni har så jävla fel, om ni aldrig vart i helvetet och känt den dära smärtan.
Vet ni hur det är att behöva skada sig själv för att överleva?
Den dära underbara känslan av blod som rinner och handlederna som svider.
Den dära känslan av att veta att man inte orkar en till dag att man snart tar sitt liv.
Den dära ångesten och paniken som fyller kroppen.
Att varje gång man tittar i speglen är ögonen fyllda av tårar.
Att varje gång man är glad får man låtsas att le fast det gör så fruktansvärt ont.
Hela tanken av livet gör en yr, att man är så värdelös.
Att varje dag kämpa mellan kampen livet eller döden,
Kämpa för en omöjligt kamp mot dom innre demonerna."

"Vad ska jag nu göra?
det finns inget hopp längre det är borta.
Jag känner inte den dära livsgläjden som förrut.
Och alla denna panik, om inte på tal ångesten.
jag orkar verkligen inte med livet mera.
Jag måste bara bort hårifrån.
Det finns inga tabletter i medicinskåpet,
eller jo vitaminer men det händer det inte så mycket med.
Jag vill inte hoppa framför ett tåg
jag har ingen lust att dränka mig.
Hur ska jag då göra?
det verkar inte finnas något sätt alls att dö på.
Eller, jag kan försöka skära mig.
Jag letar fram dom vassa rakbladen och skär lite men inte djupt,
men ändå kommer det rätt så mycket blod.
Jag trycker ner hårdare och drar jag måste göra djupt jag ska bort.
men plötsligt börjar det bli tungt och andas och jag skakar
det gjorde så ont att rakbladet faller ner på golvet.
Fort tar jag en massa papper runt handleden.
Jag sitter på toalettetstolen en långstund och gråter.
Jag är patetisk helt enkelt löjligt, jag klarade inte av att dö,
jag misslyckades, vad ska jag nu göra?"

"Vad skulle jag nu göra när jag misslyckats?
jag kunde inte stanna kvar i världen.
Och killen skrev ju att det inte fanns plats för mig i världen,
att gud alltid gjorde honom besviken, speciellt när jag levde.
Jag förstår inte riktigt varför han sa så, men det måste vara så,
För varför skulle han säga saker som han egentligen inte menade?
Jag började faktiskt gråta när han skrev det, Patetiskt jag vet.
Men jag är känslig efter allt som hänt,
den dagen då mitt liv bara gick i spillror.
Den dagen vill jag förtränga och glömma bort.
För andra är det nog bara löjligt men för mig var det för mycket.
Jag kan ju faktiskt inte berätta för andra dom skulle nog bara reta mig.
som man inte haft nog med det.
*Suck* jag kommer nog aldrig lyckas dö,
på något sätt är det som om något hindrar mig.
för dom gångerna jag tänkt och dö kommer saker i vägen.
tillexempel den gången när tåget var förenat å jag skulel hoppa,
Eller den andra gången när jag försökte skära mig till döds å telefonen ringde.
äsch, jag inbillar mig bara,
en värdelös människa som mig har väll inte rätt till ett liv?"

"Så måste det vara, att jag inte ska få leva ett bra liv,
det är ju gud som bestämmer han bestämde att ge mig mörker istället för ljus,
jag måste vara elak i mitt gammla liv eftersom han verkar straffa mig.
Jag har funderat på att försöka försvinna från världen igen,
men jag kan inte svika dom som älskar mig,
jag försöker ju att kämpa för dom och utan dom hade jag nog inte alls funnits.
Undra varför allt måste vara så himla komplicerat.
varför blev livet hårdare nu för när jag blev äldre?
Jag blev ju van och ta alla hårda smällar efter mobbingen,
jag var van att ta all skit och ta hand om mig själv,
Varför öppnas allas ögon nu och förändrar synen?
jag förstår mig inte riktigt på världen längre, vart är den på väg?
var det så att jag som är guds största misstag skulle tillbaka?
Varför skulle annars gud skicka in mig i en deprition.
Även fast jag ber till honom då och då så skiter han i mina böner,
Han kan hjälpa alla andra nästan, men inte mig?
Förlåt för det jag gjort, men jag vet ju inte vad.
du anar inte hur sårad jag blir av att du inte lyssnar.
"Han dära uppe måste verkligen hata mig".