Det spelar ingen roll vilket håll jag vänder mig åt,

jag är slagen,

du bevakar mig i alla vrår

och jag försöker isigt se på utan att drunkna där under.

Jag vill inte erkänna att jag fortfarande är din

känslomarionett,

en docka som motvilligt dras

när du rycker i mina trådar där innanför min isscen.

Du bevakar flyktvägarna

och jag sitter panikslaget i buren,

det finns ingen som försöker ge mig undsättning

när strålkastarna sakta slocknar.