Så många år av kamp och strävan
Att se ljuset men aldrig nå
Växa och skapa åtrå

Årstiders täran på själen
Endast de strakaste rötter står
Knoppar som brister för ännu ett år

Bladen och färgen får klarhet
För att falla och vissna igen
Du avmålas av penslande män

Vacker och stilig som aldrig beskådat
En skönhet så underbar
En kniv på din strupe och ett vattenfyllt kar

En kärleksförklaring på halsen du får
Får beskåda ett långt adjö
För att sedan vissna och dö