– Du har ingen aptit på livet, som din bror Gustav men laga mat kan du i alla fall. Vad är det för gott du tillagat?
Kjell såg med avsmak på hur hans mamma ohyfsat glufsade i sig av hans kulinariska rätt som han med pedantisk nit tillrätt. Hennes bordsskick saknade finess och var inte i paritet med förplägningens kvalité. Mamman hade ingen värdighet överhuvudtaget, tyckte Kjell.
Kjell som studerat vid de stora gastronomiska skolorna hade alltid hunsats av sin dominerande mamma som bara hade ögon för sin andra son, Gustav, som hon höjde till skyarna överallt annat.
Varför älskade hon Gustav, en bohem utan mål i livet som bara tänkte på förlustelser av alla de slag? tänkte Kjell. Varför fick han det mer kungliga namnet Gustav och jag det simpla Kjell? Våra personligheter gick inte ihop med våra namn.
Kjell hatade sin mamma då hon stod för allt det som Kjell hatade här i livet: total avsaknad av planering, ordning och finess. Hon var bara vidrig.
Nu var han i alla fall här och endast av pliktskyldighet för att mamman fyllde sjuttiofem år på söndag. Under en vecka skulle han imponera med sin deliciösa kokkonst han tillägnat sig vid de franska gastronomiska akademier där han studerat. Meningslöst, tänkte Kjell då han lika gärna kunde ha lagat korv med mos till den slampan utan att hon märkt det.
– Varför släpper du inte loss som Gustav? sa Mamman mellan tuggorna. Vad är det här föresten?
– Levergryta, svarade Kjell och åsåg hennes smaskande mamma med aversion.
– Varför äter du inte själv? Ät och drick som din bror Gustav; han har vett att ha aptit på livet.
Kjell drack bara vin och kunde inte sitta och äta med sin mamma. Han förlorade all aptit i sällskap med denna vämjeliga varelse som inte fattade hans idoga arbete med anrättningen.
– Jag har tagit en bit lever i lite röd mjölk med mjöl och smör. Hällt över grädde och en koncentrerad fond med salvia och blandat upp det med portvin. Bara stekt hastigt levern så den bevarar sin rosa ton inuti.
Kjell förstod att han talade för döva öron medan hon tuggade och tjatade om sin Gustav och varför Kjell inte var som honom.
Gustav var mer lik mamman i sin lössläppta glättighet, enligt Kjell sätt att se på saken medan han själv mer brås på den numera avlidna fadern.
Kjell hade aldrig kunnat förlåta mamman för att hon förödmjukande förförde inte bara en utan mängder av sjaskiga karlar bakom faderns rygg och samtidigt skröt om sin skörlevnad som något frigjort och modernt för sin son.
Mammans liberala frigjordhet försökte bara kamouflera karaktärslös kättja hos det skabbiga aset och Gustav var lika patetisk som sin mamma, tänkte Kjell. Tacka vet jag pappa, han var en ordentlig karl som bara fick utstå denna vidriga…
– Varför kommer inte Gustav? sa mamman oroligt mellan tuggorna.
– Det är bara tisdag idag och han ska inte komma från på söndag då du fyller år, svarade Kjell medan han förberedde dagens meny – flamberad njure.
Kjell skar njuren i småbitar som han fräste tillsammans med hackad lök och tappade på spriten. Omsorgsfullt och professionellt flamberade han med rostade mandlar, grädde, vin och citron som fick koka ihop medan mamman pladdrade på om Gustav.
Åter spisade mamman dagens deliciösa traktering utan ett uns av uppskattning medan Kjell lojt sipprade på sitt årgångsvin. Bara Gustav, Gustav, Gustav! tänkte Kjell.
–Vad jag längtar efter att Gustav ska komma, sa mamman. Varför är du inte lite som honom, spontan och tar för sig av livet? Han vet att njuta precis som jag i min ungdom.
Det nerknarkade fyllot, tänkte Kjell. Inte ett dyft av ordning på sitt liv; inget arbete eller någon styrsel på någonting, ingen stil, kultur, ingen metodik!
Kjell var motsatsen; kulturell, ordningsam och hatade oordning överallt annat. Allt skulle systematiseras in perfektion. Han var en mönstergill samhällsmedborgare som källsorterade, aldrig gått mot röd gubbe eller pallat en frukt i hela sitt inrutade liv.
Idag var det onsdag och Kjell tillagade en tryffeldoftande äggröra med rökt hjärta som han stekte med färsk svamp schalottenlök och överströdde med finhackad gräslök.
Om bara den gamla haggan visste vad hennes son Gustav höll på med, tänkte Kjell…
– Du är lika stel som din far, sa mamman, ingen aptit på livet alls. Du måste släppa loss lite och roa dig.
Kjell tog en klunk av sitt vin medan han slog dövörat till. Han hade hört allt detta förut.
Varför upphöjer hon Gustav som är en slarver medan hon aldrig gjort något annat än klandrat mig som är en exemplarisk son? undrade Kjell medan han iordningställde torsdagens rätt som var blodkorv som han visste hon hatade.
– Du vet ju att jag inte gillar blodkorv.
– Jo, men denna är speciell.
– Ja, precis som du. Tråkig och förutsägbar.
Han hatade henne och hela hennes lössläppta generation som bara prioriterat lust före plikt och ordning. Bitterheten grodde under tiden som han stekte de skivade blodkorvarna och gjorde potatissalladen med tärnade rädisor, vitvinsvinäger och fransk senap.
Löken stektes i så mycket smör att den nästan friterades och smaksattes med salt och peppar och tallriken fylldes av kulör och bouquet som inte ens den degenererade mamman kunde motstå frestelsen att hugga i.
– Oh, det är ju riktigt gott! Men är det bara arvet du är ute efter, kan du glömma det.
Det övergödda aset kan gott få mer av min fetdrypande mat, tänkte Kjell.
– Om du blir som Gustav så kan du kanske få ärva, sa mamman medan hon slafsade i sig.
– Gustav är inte som du tror, mamma, sa Kjell och rättade irriterat till kniven så den låg rätt.
– Vaddå?
– Han är en slarver som inte bryr sig om sitt liv.
– Du är bara avundsjuk på att han kan släppa loss och njuta av livets goda. Du är stel och en tråkmåns precis som din far...
– Som du bedrog ideligen.
– Vet hut din odåga! Din far var oduglig i sängen och vad skulle jag göra? Leva som en nucka hela livet. Han knullade bara de gånger han skulle alstra er barn. Lust visste han inte vad det var precis som du! Ja, jag har haft älskare och det skäms jag inte över, de visste att man kan ha kuken till annat än att pissa med.
Kjell äcklades över mammans språkbruk och liderliga leverne.
– En mamma ska vara sedesam, sa Kjell.
För första gången tog Kjell ton mot sin mamma.
– Sedesam, fnyste mamman. Då hade du inte kommit till och lika bra hade det kanske varit?
Den uppsvällda hippiekärringen saknade all stil och var vämjelig i sin dekadans men mest hatade Kjell hennes totala brist på ordning och disciplin. Inte en pinal låg i ordning i hennes hem. Det gjorde ont i Kjell att åse oordningen. Han hatade oordning och hon var oordning.
Kjell funderade på den hållningslösa generationen som hans mamma representerade medan han förberedde dagens diné av ryggbiffcanapé med pickles, purjolök, ärtskott och olivolja.
– Ska du dränka mig i kolesteroldrypande mat för att komma åt arvet, skrattade mamman. Jag har ätit gott hela livet så det kan du glömma.
Och så ser du också ut som ett uppsvällt svin, tänkte Kjell för sig själv.
– Jag vet att du försöker imponera med dina fina rätter för din mamma.
Varför misstänker hon alltid en baktanke med allt jag gör? tänkte Kjell.
– Eller har du blandat gift i maten för att komma åt arvet? skrattade hon. Nej, det är du för mesig för. Det är annat med Gustav, honom är där det lite stake i bokstavligt talat.
Med precision rättade Kjell till en gaffel som inte låg rätt. Kjell blev galen om inte bestick och andra köksutensilier låg precis där de skulle och de skulle ligga exakt rakt och prydligt.
Han åsåg hur mamman primitivt sörplade på hans årgångsvin och hade inte vett på att ett sådant vin ska andas innan det intas. Gräsligt.
Med minutiös noggrannhet frambringades korven av Kjell själv med endast korrekta råvaror, bara det bästa var bra nog för honom. Allt medan han förberedde vad han tänkte säga.
Hela veckan hade han slitit för att behaga den gamla otacksamma mamman med de mest delikata och exotiska rätterna. Men för mamman var det bara Gustav som gällde.
– När kommer Gustav? Tänk att det är din bror, så olika. Ja, jag säger då det.
– Jag ska säga som det är. Gustav är inte som du tror. Han är en nersupen knarkare och kvinnokarl!
– So what? Jag har själv rökt marijuana i min ungdom och det har inte skadat mig.
Svänger sig med anglikanska glosor för att verka modern den patetiska kärrningen, tänkte Kjell. Totalt degenererad och karaktärssvag.
Hennes vidriga hippiegeneration saknade all kutym och anständighet, tänkte Kjell. Det var den generationen som fördärvade allt. ”Inte skadat mig”, nej, men kanske generationerna efteråt men det tänkte de aldrig på.
Medan hon åt korvgrytan med äpplen, finstrimmad lök och creme fraiche med fransk senap babblade mamman bara om sin Gustav och hur stor aptit på livet han hade och hur värdelös Kjell var som inte tog för sig av livet och släppte loss. Kjell smuttade som vanligt på sitt vin och äcklades över sin mamma medan hon slafsade i sig.
Så var det då äntligen söndag och den stora dagen då mamman fyllde år. Dagen till ära hade Kjell sparat det bästa till sist: Grytstek på mörad högrev med gulbeta, prästost och en chutney på paradisäpplen och picklade rotfrukter.
– Idag kommer Gustav, sa mamman medan Kjell hällde över skyn gjord på rött vin med lök, smör och buljong.
Desserten var en chokladmousse med mörk rom och vispgrädde som mamman slevade i sig.
– Varför blev du inte som Gustav? frågade mamman mest sig själv.
– Han är lättsinnig…
– Han är en god människa, avbröt mamman.
– Allting är relativt. Smakade chokladmoussen bra? frågade Kjell.
– Ja, den var det inget fel på. Vad menar du med att allting är relativt?
– Chokladmoussen har en fin färg, inte sant?
– Ja, vaddå?
– Ändå har den samma färgnyans som mänskligt exkrement och då ser det äckligt ut.
– Usch, nu blev jag mätt.
Enda sättet att få fanskapet mätt, tänkte Kjell och betraktade med avsmak på mamman.
– Men skulle inte Gustav ha kommit nu? Oh, vad jag längtar att få hit en riktig karl i huset. Du borde lära av honom. Han har aptit på livet.
Ja, det har du med, tänkte Kjell. Det har du bokstavligen haft hela veckan.
– När kommer Gustav? upprepade mamman.
– Han dyker upp om exakt tjugo sekunder, sa Kjell och tittade på klockan.
– Är han här nu?
– Ja, han har varit här hela tiden.
– Var, hur?
– Du har under hela veckan bit för bit inmundigat honom.