Det var det sista, jag väntat mig...

Som en silkeslen känga,
planterade du en spark i mitt anlete.

Ja, jag förstår din okunskap,
orden som fann form i din värld,
dina trevanden: men, och tystnaden,
efter var punkt.

Där blev min tydlig, tystnaden...

Men jag lever ett liv,
på spetsen av min verklighet,
fjärran från dina trevande försök
att neutralisera mig,
bli den
med trådar i var lem

styrd.