En mörk vinternatt när stjärnorna gnistrade över tomma, vidsträckta, vidsträckta, vidsträckta frusna vidder av is och snö vandrade en trött gestalt ensam genom stjärnornas stora tomma nattrike. Hela kroppen värkte och med varje andetag hon släppte ut rann mer av den lilla ork hon ännu hade kvar ut i snön och isen som smälte in i den mörka natten. Till slut slutade hennes ben gå framåt och inom henne rörde sig inga tankar som fick dem att återuppta vandringen igen. Istället sjönk hon ner mot den i stjärnornas gnistrande ljus svagljusa snömarken. Liggande med fraskall mark mot ryggen såg hon Norrskenet, en skimrande ridå som lyste upp den mörksvarta himlen med sprakande färger. Tyst låg hon där och tittade på tomheten mellan himmelen och jorden som bröts av hennes egna andetags froströk. Då, under norrskenets kalla ljusspel, smög sig sakta en skugga in över hennes ansikte som inte funnits där på mycket mycket länge. En gles skugga av ett långsamt leende.

Hon hade dödat dem för att hon var sjuk, sa dom. Men för det mesta var hon inte alls sjuk och då insåg hon hur hennes liv raserades runt henne och att det aldrig skulle kunna bli helt igen.

Hon hade så länge tyckt att hon inte förtjänade lycka, hon hade hatat sig själv djupt och plågat sig själv med sorg och självförakt. Nu var hon för trött för att orka fortsätta anstränga sig för att tortera sig själv. Hon undrade om det var en stilla lycka som hon tillät glimma djupt inom sig, eller om det var något annat. Det var så länge sen hon varit lycklig. Hade hon någonsin varit det? Minnet var dimmigt och hur vet man om man är lycklig? Om det nu var så att hon log för att hon ändå ville vara lycklig eller om det var för att hon var lycklig, så tillät hon leendet eftersom hon till slut insåg att ingen av dem vars livslåga hon släckt varken skulle plågas i sina gravar av att hon var lycklig eller uppväckas av hennes sorg. Så den trötta varelse hon var, som ödelagt alltför många liv under sin korta levnad, låg på norrskensmarken med ett svagt leende på sina läppar och speglade tusen små gnistrande stjärnor och norrskenets alla sprakande färger och nattens stora mörker i sina isblåa ögon. Snart svepte dödens iskalla vind in över en ensam varelse som sina sista sekunder undrade om hon var lycklig. För första gången efter år av sorg och hat efter död.