Jag ser samma man på bussen
som satt där innan sommaren

som att ingenting förändrats
som att klockan ständigt är 07.33

jag vet inte om han ser mig
och det spelar egentligen ingen roll

men ibland får jag lust att trycka hans hand

ett vemod för det nästan osynliga som vi fyller
i varandras liv
det vi delar
då dagarna bara går

och jag undrar om vi kommer att sakna varandra
då en av oss inte längre sitter där

förmodligen inte