En kille på cirka 27 år, fem månader och tre veckor, kommer gående mot väntrummet på sjukhuset. Han är där för att träffa en läkare som han känner för att föreslå att de väl kan äta lunch tillsammans. Det sitter bara en människa i väntrummet. En rätt söt ung kvinna. Efter en stund märker han att hon tittar rakt på honom i sina solglasögon och han förstår att det är något skumt med henne. Man sitter ju inte i ett väntrum med solglasögon på om man inte har något att dölja. Till slut har han fått nog och trots att det kommit några fler patienter och tagit plats i några av stolarna kan han inte låta bli att resa sig upp och ställa sig framför henne. Uppfordrande ser han henne stint in i solglasögonens glans och talar till henne.
-Jag kan förstå att när du ser mig sitta här, du uppfattar mig som en snygging. Men jag tycker i alla fall att när du suttit och sett dig mätt på mig en stund att du kan titta åt ett annat håll. Jag tycker det blir litet väl mycket att du sitter där och klär av mig med blicken och drömmer om allt du skulle vilja göra med mig bara du fick chansen. Först blev jag faktiskt litet smickrad av att du såg på mig en extra gång. Men när jag sedan förstod vad du satt där och inbillade dig om mig började jag tycka allt mindre om det. Nu när jag förstått vad du sitter och fantiserar om börjar jag tycka att det är rätt fräckt av dig. Litet äckligt faktiskt. Jag har inte på något s ätt uppmuntrat dig att stirra på mig som ett utsvultet djur.
Sedan tystnar han efter den tiraden och tycker att luften tog slut en smula där. Tjejsaren har inte rört en min på hela tiden och inte svarat något heller. Nu ser han sin vän komma i korridoren och just när läkaren stiger in i väntrummet så tänker han yttra något. Men läkaren hinner före.
-Nej men är det inte Thomas? Så du tittar hit, det var roligt. Hoppas det inte är något allvarligt bara. Jag ser att du sökt bekanta dig med Barbro. Ja, hon är faktiskt en av mina patienter. Hon har en släng av någon sorts lunginflammation. Det är dock det minsta av hennes verkliga handikapp. Du förstår… hon är faktiskt blind. Ja, och så är hon döv också.
-Det är så typiskt. Här har jag försökt prata med henne en smula och så… jag menar, jag visste inte att hon var handikappad. Man kunde ju tycka att hon åtminstone kunde ha sagt någonting.


(Bilden som man lätt skulle kunna tro skall tjäna till att illustrera denna novell har föga eller inget med en saga om två torn att göra. Den som anser sig förledd att tro något sådant är allt en lättlurad typ, typ. Bilden är lätt manipulerad, en av krusningarna på kanalvattnets yta har jag lagt till.)