Ännu en dag har man vaknat upp till, trodde verkligen inte de igår... Jag sa som alla andra gånger, att nu är min sista stund kommen.

Paniken var nära, dunkande hjärta och en obeskrivlig rädsla...
Om det fanns ett sätt som var lika snabbvärkande och effektiv så skulle jag aldrig valt drogerna eller den äckliga spriten, då skulle jag aldrig haft en kropp med fula ärr.

Men både du och jag vet att det inte finns några mirakel som en dag bara tar bort smärtan... Den finns kvar och man lever med den varje dag.

Jag kan inte längre räkna mina försök att springa ifrån min egen ångest.
Kommer inte längre ihåg när jag senast kunde se någon i ögonen och med ren blick säga att jag inte var påtänd eller att jag inte druckit.

Minns inte när jag hade en dag i mitt liv då det förflutna inte tagit över min kropp.

Jag kommer så väl ihåg den dagen då jag sa till mig själv när jag var tio år... Om mina lögner och svek någonsin blir större än jag själv så har det gått för långt.
Och det var nog ganska länge sen jag krossade den gränsen...

Så vart är jag nu, kan någon tala om det för mig ?