En människa skulle lätt kunna få för sig att älskog, eller som gemena män och kvinnor uttrycker sig, knull, skulle innebära en upplevelse och tillika utlevelse med någon inlevelse utöver det vanliga. Men ofta nog får man sig till livs de allra mest hårresande historier, som ofta reser mellan olika platser med blitzens hastighet. De ha att förtälja det att kärlekens tentakler av känslor ofta sätter käppar i hjul i form av outtalade förväntningar. Upptrissade delvis av dessa från Ystad till Haparanda vandrande sanna berättelser om det där undersköna mmmm ooooo aaaaaah ååååååh nnnnnh ja ja ja, mera, fortare, ooooo jaaaaaa osv. Att det skulle vara så där fantastiskt som det är redan andra gången faktiskt och sedan egentligen inte liknar något annat, det är det som är själva skrönan. Likt en klängranka som är aldrig så skimrande skönt grön i andra mötet, skiftar den plötsligt över i höstens färgsprakande fyrverkeri för att helt kort därefter skrumpna ihop till ett brunt löv, fallet från någon höjd, ner i besvikelsens lövhög… till välbehövlig glömska o förruttnelse

Tacka vet jag kyssar, de varar länge.