jag förstod nog aldrig riktigt att ditt leende
var som medicin för min kropp, eller att när jag
såg in i dina ögon så fylldes min kropp med liv.

*

Vi ligger i sängen, klockan är runt tre på eftermiddagen, vi borde ha gått upp för länge sen. Han för sakta sitt finger mot mitt nyckelben, jag ryggar tillbaka, rycker till. Jag vill inte känna hans fingrar mot min hud. Hans morgonfrisyr är ovanligt ful och hans andedräkt äcklar mig. Ska vi inte gå upp snart? tänker jag och vänder mig mot väggen.

- Vad är det, älskling?
- Inget. Ska vi inte gå upp snart?

Sättet han uttalar "älskling" på gör mig illamående. Jag vill inte vara ett ord i hans mun, jag vill inte vara hans raring, käresta, hjärtansgull, sötnos, älskade, darling, ögonsten, eller kelgris. Jag vill bara vara min.

*

Jag nynnar på någon obetydlig låt när jag går på vägen som leder hem till mig - bort från honom. Tillslut sjunger jag så högt att det bara finns jagjagjag i hela världen, bara jag finns här. Jag sjunger sånger om kärlek som tagit slut, med fåglarna som komp.

När jag låser upp dörren och går in i lägenheten (ingång 5A, portkod 6758) är det ingen hemma, som vanligt. Jag ropar "Hallå!" ändå, mest för att skrämma bort möjliga mördare och inbrottstjuvar. Jag kokar upp vatten med lite salt i till pasta, och lägger mig på min säng. Tankarna snurrar; älskar, älskar inte? älskar, älskar inte? Fastnar för det sista, somnar.
När jag senare vaknar och går ut till köket är det vatten överallt. En lätt suck, men jag har trots allt större problem nu.


Imorgon ska jag ringa honom och säga att vi måste prata.
(jag hoppas att han kommer förstå)

*

min hand smekandes ditt hår
var finare än sommarhimlen
din hand i min hand var finare
än allt som någonsin skapats

*

Nu är det 2 månader sedan jag lämnade dig. 2 månader sedan jag slog
ditt nummer, 2 månader sedan jag sa att vi borde prata och träffade dig på något obetydligt café inne i stan (inte vårat vanliga!) en halvtimme senare.

- Jag tror inte att jag älskar dig längre.

Ingen reaktion. Du såg mig inte ens i ögonen när du reste dig och gick din väg. Jag satt kvar och skämdes när två café au lait kom till vårt bord tillsammans med en servitris med frågande blick. Tack Gud för att hon iallafall inte sa något!

(Samma kväll låg jag förresten med en okänd man i en trappuppgång.
"Äntligen är jag fri!" tänkte jag medan jag fejkade en orgasm)

Sedan dess har jag inte hört ett ord från dig.
Och konstigt nog gör det oerhört ont inuti.

Innerst inne hade jag nog hoppats på att du skulle ringa, sms:a, skriva brev eller kanske till och med något så drastiskt som att sjunga kärleksballader utanför mitt fönster. Innerst inne trodde jag att du skulle göra allt för att få mig tillbaka. Jag skäms över det nu.

*

aldrig trodde jag att jag skulle bli såhär ensam
utan dig, att bara dina fingrar kunde smeka
fram musik från mina ådror samtidigt som våra
hjärtan klappade takten.

*

- Hej det är jag, Mia!
- Hej..
- Jag tänkte bara säga att jag saknar dig.
- Jaha.
- Eh.. Ja, det var bara det jag ville säga.. Hej då, då.
- Hej.

FAN!
Explosion i mitt hjärta - DET VAR JAG SOM LÄMNADE DIG!
(jag önskar att du gjorde allt för att få mig tillbaka.)

*

Utan dig - ingen mig
Jag ångrar allt nu.