Bredvid henne på playan låg en yngre kvinna som kunnat vara hennes syster. Att så var fallet hade man kunnat läsa på resväskorna emedan de bar samma efternamn, dock var det ett inte helt ovanligt namn varför de även skulle ha kunnat vara bara vänner. Playan var belägen vid ett hav som kunnat tas för att vara en sjö om det inte varit för de många typiska tecken som upplyste om att detta var en av många långa sandstränder kring havet. Eller rättare sagt längs den ö som var omgiven av detta ännu inte namngivna hav som dock inte var den indiska oceanen. Ångest kan ta sig en smula olika uttryck för olika individer. Säkerligen även för djur som känner sig stressade. En kvinna som låg på en långsmal solstol av trä och med ett badlakan mellan den egna kroppen och träet, verkade lida av denna ibland så förtretliga åkomma som ofta nog kunde komma och gå dygnet igenom utan några märkbara varningstecken för den lidande. Hon låg och vred sig på solstolen, som om hon deltog i någon för henne kvalfylld dröm. Men hon var vaken för hon förde ett lågmält samtal med någon av henne själv skymd person.
Kvinnan som just vaknat valde att se åt andra hållet, där hennes vän eller möjligen syster låg på ett annat badlakan utbrett i sanden. Hon tänkte på den där drömmen hon haft. Lustigt så det kunde te sig. Att hon såg en man i ett rum som såg henne och systern stiga ur en taxi på en gata och gå in i ett hus som kanske var hennes. Åtminstone våningen med det främmande paret som kanske legat med varandra när hon befann sig i det andra rummet. Men drömmar är ju inte heller värst logiska. Chocken över att det bara var en dröm och inte verklighet var inte riktigt över än. Tänka sig att även hit till resmålet var det bara hon och systern som hade åkt. Hon skulle just ta och titta på klockan för att se hur länge hon hade sovit när hon kom på sig med att undra över varför hon inte mindes vilket hotell de tagit in på. Men det skulle säkert lösa sig. Det var säkert systern som hade bokat in dem och höll alla trådar i sina säkra händer. Om än hon just för tillfället låg i solen och verkade en smula borta för världen. En titt på armbandsuret i den lilla svarta väskan sa henne inte mycket. Hon visste inte när de kommit till stranden och det gjorde att hon kände sig vilsen här i världen. I alla fall i denna delen av världen och verkligheten. Hon reste sig upp från solstolen hon legat på och såg ner på vattnet vars yta hävde sig i små vågor vilka bröt in över stranden. Solens glitter i vågorna var väldigt starkt även med solglasögonen på. Just nu när solen verkade stå närmast i zenit var det få andra badande i vattnet vad hon kunde se. Trots den påtagligt tryckande värmen var människorna ändå som förskonade från den än mer tryckande hettan som skulle ha nått och påverkat dem att frånvara än mera, genom en ständigt återkommande bris som inte var precis blåst men ändå tillräckligt svalkande för att badgästernas tillvaro skulle kännas tillfredställande. Medan fötterna trampade fram över den heta sanden och gjorde illa fotsulorna kom hon på att det nog varit bättre att ha burit de små sandalerna på fötterna ned till vattenbrynet. Nu tyckte hon det var för sent att vända om. När hon nått vattenbrynet stod hon stilla en stund och spejade ut över vattnet med vänsterhanden strax över ögonen som en sorts stelnad honnör till livet. Det var väl kanske ett trettiotal som simmade därute, några bara stod rakt upp och ned i vattnet som tveksamma voro de till att sälla sig till de övriga. Förmodligen tänkte de för mycket på vad konsekvenserna skulle kunna bli om de doppade sig och lät sig än mer omgivas av vatten. Att gå ner i vatten och bada är annars något man ofta bara gör, det kräver inte värst mycket tankeverksamhet. Men det förstås, det lösgjorde ofta en hel rad olika känslor i sinnenas kamrar. Som droppar från smältande istappar lösgjorde sig känslorna och spred ut sig i kroppen på den som frivilligt lät sig alltmer omgivas av vatten på sin promenad ut i vattnet. Plötsligt befann hon sig själv därute med vatten upp till armbågarna och funderade på om hon bara skulle doppa sig eller kanske något mera. När hon sedan sträckte ut med jämna andetag medan armarna och benen i lugnt tempo förde henne i cirklar allt längre bort från stranden var det som att vakna upp ur ett känslohav snarare än ur någon dagdröm. Hon kunde inte se några som simmade härute, som skulle ha gjort henne en smula sällskap. Hon kunde knappt urskilja någon eller något på stranden heller, även om prickarna där borta otvivelaktigt var människor. Ett oväntat sug i magen talade om för henne att det var dags att ta sig tillbaka in mot stranden. Medan hon tog allt starkare simtag märkte hon att det var en smula strömt där hon befann sig. Trots att hon verkligen tog i så verkade hon att driva en smula i sidled och börja förlora målet ur sikte. Detta gjorde att hon sökte fördubbla sina ansträngningar att simma åtminstone närmare stranden.

Närmast sanlös sockerlösning i del 4.