Den enda som syns är den trevliga ytan.

Du kan hugga med yxa, gräva med spade, spränga med dynamit.

Det är ändå på som att skrapa på ytan.

Det finns ett djup som är oändligt, som ingen kan se.

Ingen kan nå, ingen kan röra.

Många vill åt, krama ur, ta till sig, se...

Ingen klarar av det, ingen har makten.

Finns det något eller någon som kan?

Vi tror alla att människor är ytliga.

Men själen och hjärtat är lika djupa som världens djupaste hav.

Alla har vi ett inre, vi inte kan förklara inte kan förmedla.

Att sätta ord på sina känslor, sina utbrott är en omöjlighet.

Det är bara lycka att ens kunna skrapa bort det yttre lagret så att åtminstone någon kan få se en skönhet.

En skönhet vi alla har inom oss men som sällan kommer fram.